Skruvade brev tar plats på scen
I flera år skickade Eric Ericson märkliga brev till sina vänner, systrarna Clara och Tyra von Zweigbergk. Breven, med påhittade avsändare och absurda budskap, blir nu teater på Dramatens scen för unga i Stockholm.
År efter år fortsatte de märkliga försändelserna att dimpa ner hos Erics båda vänner, ibland flera stycken varje dag. Ett indignerat utfall från båtklubben, en teckning av en »Bohusdrätte«, 14 maskinskrivna sidor från skyddsombudet på Konsum i Kristineberg, en kam…
– Jag hoppas att resultatet kommer att bli absurt, roligt och obehagligt hotfullt, säger Ellen Lamm, regissören som tagit sig an att överföra breven till teatern. I april kommer Brev från Eric Ericson att ha premiär på Dramatens scen Elverket.
Skrev till myndigheter
Eric Ericson gjorde sig känd som mannen som skrev vansinniga brev till myndigheter, leksakstillverkare och hunduppfödare – och fick minst lika roliga svar. Breven publicerades 2003 i den kultförklarade boken Brev till samhället som hittills sålt cirka 120 000 exemplar.
Under de många skratten ryms en samhällskritisk dimension. I breven till Clara och Tyra representerar avsändaren »Staten« ofta någonting krävande, en röst från en auktoritär storebror. »Socialgrupps- och identitetslotteriet« meddelar plötsligt att din nya identitet är »Mimmi Stefansson, missbrukare från Sävsjö, personnummer 19670927-5357«.
Ellen Lamm fascinerades av breven då de kom ut i bokform 2009, och började fundera kring relationen mellan individ och samhälle:
– Vi är vana att se samhället som något gott som förser oss med skolgång och sjukvård, men det är lätt att glömma att samhället också kräver anpassning. Det finns hela tiden ett latent hot om uteslutning om man inte följer normerna. Man lever sitt liv mellan rädslan att inte få vara med i samhörigheten och rädslan för att slukas upp av samhörigheten.
Svårt att dramatisera breven
Hur dramatiserar man då ett halvt kilo skruvade privata brev? Ellen Lamm skapar för iscensättningen tre karaktärer som hon kallar Eric ett, två och tre. Publiken följer trions utforskning av samhället. Ellen Lamm har uteslutande hämtat manustext från breven, utan att göra egna tillägg. Hon erkänner att det varit ett svårt arbete. Men hon fann också en befriande kreativitet i materialet.
Ellen Lamm menar att Eric Ericsons arbetssätt påminner om teaterprocessen där man söker efter en direkthet i uttrycket.
– Det är roligt att breven inte är skrivna för publicering. Jag kan längta tillbaka till den spontaniteten, det är en typ av vuxenlek. De flesta slutar skriva de där konstiga breven i tonåren.
Eric Ericson håller med om att resultatet hade blivit mer censurerat om han vetat om att breven en dag skulle komma att hamna i en bok, eller på landets nationalscen. Det känns overkligt att hans på lösa lappar hastigt nedrafsade rader nu ska bli teater.
När Eric Ericson porträtterades i reportagetidningen Filter för två år sedan framträdde bilden av en outsider och en upprorisk själ – klädd i prydlig kostym. Hans biografi präglas av avhopp och antikonformism, från ett anarkistiskt dagis med Gurra från Ebba Grön som »fröken«, via hög frånvaro under högstadiet till reklamskolan Beckmans – som sparkade ut honom efter två terminer eftersom han varit där så lite.
Hoppade av reklambranschen
Icke desto mindre tog karriären i reklambranschen fart och han arbetade på prestigefyllda byråer. Efter framgångarna med Brev till samhället hoppade han av också från den konformism han fann i reklambranschen. I dag hänger han sig åt sina egna smala bokprojekt och frilansar också som formgivare – »så lite som möjligt men tillräckligt för att betala räkningarna«. För att ställa sig helt utanför samhället går ju inte.
– Nej, det slutar bara med att man får betalningsanmärkningar, konstaterar han.
– Jag känner mig inte fri i samhället. Jag skulle tycka att det vore fantastiskt att kunna komma undan från allting, men det går inte. Men måste ha ett Visakort och ett mobilabonnemang vare sig man vill eller inte.
Han säger att samhället är »en ganska krävande plats«.
– För mig är staten någonting man bara ska infinna sig i. Man måste få de där breven. Även om man flyr ut i skogen och gömmer sig måste man förr eller senare komma tillbaka. Det är som att spela på ett kasino. Banken vinner alltid.
För två år sedan gav Eric Ericson tillsammans med Anders Bennysson och Fredrik Tjernström ut boken Så fungerar samhället, en parodi på en nyliberal beskrivning av det utopiska konsumtionssamhället: en värld där McDonalds sköter u-hjälpen och Findus paramilitära styrkor håller ordning i förorterna.
Med udden mot flera håll
Men Eric Ericsons samhällskritik kan inte enkelt ritas in på en höger-vänster-skala. De uppfordrande och besvikna breven som kräver att mottagaren ska »ta sitt ansvar« kan lika gärna komma från småpåven på båtklubben eller bostadsrättsföreningen som från myndigheterna. När Riddarhuset skickar telegram handlar det om att »Friherre Pierre af Silfverman inbjuder dig att plåga djur och håna tjänstefolk« – och brevet avslutas kort och gott »Sieg heil«.
Under arbetet med Brev till samhället och uppföljaren Brev till utlandet skickade Eric Ericson cirka 9 000 brev. Han konstaterar att det är troligt att många av ST Press läsare och andra offentligt anställda står på listan av mottagare. När Eric Ericson skrev till Bromölla kommun för att föreslå att ett indianreservat borde förläggas till området, behandlades frågan i kommunstyrelsens arbetsutskott enligt ordinarie rutiner.
Vill du passa på och hälsa något till alla tjänstemän som tagit emot dina brev genom åren?
– Jag tycker att det är fantastiskt med Sverige att man faktiskt får svar när man skriver till olika myndigheter. Det fungerar verkligen!
– Och så kan jag ju passa på att be om ursäkt för att jag slösat med deras tid…
