Roande resor med fredrika
Fredrika Bremer sågs som hopplöst dammig i 70-talets radikala kvinnorörelse, medan de borgerliga kvinnorna klokt nog använde henne som galjonsfigur.
Med motstånd och viss eftersläpande enögdhet närmar jag mig Carina Burmans Bremer – en biografi.
Men snart fördrivs bilden av henne som kristen överklasstant i rynkmössa. Fredrika Bremer var glasklar tänkare, äventyrerska och radikal författare med världsrykte.
Burmans biografi är akademiskt ”duktig” och författaren undviker alla fällor i form av förhastade slutsatser och romantiserade skildringar.
Ibland använder hon ett slags föråldrat språk som till en början förbryllar mig – men ju mer jag läser, desto mer nöjd blir jag över formen. Det är korrekt och torrt, men späckas av lysande meningar som ger färg åt långa stycken.
Bilden av Fredrika Bremer fylls på, ofta av hennes egna citerade texter. Hon uttryckte ett starkt behov av frihet och såg också till att få del av denna frihet – först genom att skriva till kungs för att bli myndig, sedan hela livet genom sitt skrivande, sina resor och sina kontakter med intellektuella, både i Europa och i Amerika.
Som resenär var hon enastående. Allra roligast är att läsa om resan till Palestina, om hur Bremer, som nästan sextioåring, i två långa dagar red på en arabisk häst för att komma till Jerusalem. På resan möter hon beduinrövare med lågande ögon och feta välvilliga kvinnor som matar henne med dolmar och fårkött.
Man kan läsa hennes egna böcker, varav flera finns nyutgivna. Det finns också andra Bremerbiografier att läsa, exempelvis Fredrika i Paradis av René Vázquez Díaz. Boken handlar om färden till Kuba.
Fredrika Bremer är en förgrundsgestalt och hon förtjänar verkligen den uppmärksamhet som riktats mot henne på senare år.
Katarina och Sten Dunér har samlat en gemensam kunskapsskatt i Den gyllene trädgården. Det är svårt att låta bli att känna både vördnad och tacksamhet inför detta digra arbete, som nu kommer mig till del.
Vad är ett ”ha-ha-dike”? Det kan jag slå upp, liksom begreppen ”högbädd”, ”hermeneutik” och ”hesperidernas trädgård”.
Detta är ett resonerande idéhistoriskt uppslagsverk om trädgårdskonsten och jag räknar med att det ska ge mig inspiration både till grävning, plantering, resor och läsande.
Man får tampas med böcker ibland. Både Burmans och Dunérs verk är respektingivande och krävande av läsaren. Men vad är livet till för?
En bra blandning, åtminstone för mig, är lättjefull förströelse varvad med hårt njutningsfullt arbete. God jul.
Böcker:
Carina Burman: Bremer – en biografi (Albert Bonniers Förlag)
René Vásquez Díaz: Fredrika i Paradis (En bok för alla)
Sten Dunér och Katarina Dunér: Den gyllene trädgården (Prisma)