Rastlös rappare på turné
Folkhemsdrömmaren och rapparen Timbuktu har under nollnolltalet vänt ut och in på sig själv på skiva, överlevt en laserman och pendlat fram och tillbaka till Afrika. Nu väntar en stor Sverigeturné.
Jason Diakité – mest känd under sitt artistnamn Timbuktu – är solbränd efter en jobbresa till Moçambique, och stressad inför nästa flight till samma kontinent. Det duggregnar. Det gör det ofta när han kommer hem efter sina turnéer, blixtvisiter och jobbresor. Ändå fortsätter han att flyga hem till samma gamla stadsdel, i samma gamla Malmö, som han återvänt till under hela sitt vuxna liv.
Han tittar hela tiden på klockan. I hans telefon ligger en elektronisk flygbiljett till Senegals huvudstad Dakar, och hundra meter bakom honom avgår 17 minuters-tåget till Kastrup.
– Jag använder inte ordet stress. Man ska inte göra det. Jag kan sträcka mig till att säga att jag har mycket att göra, ler han.
Senegal en dröm för musiker
I Dakar bygger Jason Diakité en musikstudio med stöd från ett norskt biståndsprojekt. Samtidigt är han aktuell med en låt tillsammans med den Stockholmssengalesiska duon – och äkta paret – Sousou och Maher.
– Senegal är… Shit, att vara på den afrikanska västkusten är en sådan dröm för varje musiker som bryr sig om rytm. Om en bil med stereo kör förbi en busshållsplats börjar de väntande att dansa!
Men nu är vi alltså i Malmö, hans hemgata. Mitt i stan. Trots det är vi omringade av perukbutiker, krimskramssäljare och affärer som inte bytt dekor i sina skyltfönster sedan 1979.
Några kvarter söderut börjar Seved: ett till ytan litet bostadsområde av låga hyreshus, där 7 000 människor lyckas klämma ihop sig. Där bombarderades nyligen Dagens Nyheters utsända journalister med ägg då de besökte vad som beskrevs som en stadsdel som tagits över av kriminella ungdomar. Oroligheterna har fått Malmös socialdemokratiska kommunalråd Ilmar Reepalu att föreslå indraget svenskt medborgarskap för grova brottslingar.
På listan över tänkbara offer
Det har bara gått ett år sedan den person som misstänks vara »Malmös laserman« greps. Nu sitter denne man – som varit musikinstrumentförsäljare – 60 mil bort, häktad för flera mordförsök och mord. I sin dator hade han just Jason Diakité, stans utan tvekan mest älskade artist, listad som ett tänkbart offer. Det är som om gärningsmannen drömde om att skjuta skarpt mot självaste staden, och allt den representerar.
– Jag har ett väldigt tveeggat förhållande till Malmö. När skytten härjade ringde mina polare från Stockholm och varnade »gå inte ut!« Skulle jag stanna inne i min egen stad? Fuck that.
Sommarens Timbuktu-album Sagolandet har kallats hans mest personliga, känslosamma och öppna, av en i princip enig kritikerkår. Men frågan är om låten Malmö, skivans hembygdsskildring, inte är mer självutlämnande än alla de andra spåren om droger, åldrande och exflickvänner. Där refereras flera gånger till skottattackerna mot invandrare, till känslan att behöva se sig två gånger om över axeln – men att ändå vägra att göra det.
Den här staden är unik
Allt annat än fin
Malmö du blir
aldrig New York eller Paris
men du är min
Jason Diakité har bara lämnat Skåne för korta perioder. Och när han en gång bosatte sig i Stockholm överdrev han sin skånska mer och mer för varje dag, som om han riktigt ville dialektbevisa sin tillhörighet.
– Om jag vuxit upp i Stockholm hade rapscenen omkring mig varit mycket större. Och mitt identitetssökande hade kanske inte blivit lika starkt. Om jag inte känt mig konstig i Lund på grund av min hudfärg hade jag kanske aldrig behövt börja rappa?
En annan nyckelplats för att förstå Jason Diakités musik är Norge. Han har alltid varit stor där. Titt som tätt åker han på Norgeturnéer och i samtalet återkommer han ofta till både norska Fremskrittspartiet och danska Dansk Folkeparti. Han pratar om hur tankemönster i Skandinavien växer fram gemensamt, inte i vart land för sig, och hur våra grannländers politiska nutid hela tiden är vår.
Nobbade partiledare
– Norge är den enda plats där jag de senaste åren blivit kallad nigger. Där jag blivit ombedd att lämna ett ställe för att »vi vill inte ha sådana som dig här«. Den sortens rasism möter jag inte i Sverige.
En gång dök Fremskrittspartiledaren Siv Jensen upp backstage på en spelning i Hemsedal. Hon kastades ut direkt av en upprörd Jason Diakité. Senare ångrade han sig, och sa till den norska tidningen VG att han kanske borde ha samtalat med henne i stället – men att han hade följt sin magkänsla.
Timbuktu måste avsluta. Vi bryter upp i duggregnet. Dakar väntar.
En vecka senare svarar han i mobilen. Senegalsolbrännan sitter i nacken och hans dygn är intensiva repetitionspass med turnébandet. Rikstidningarna rapporterar fortfarande om de kriminella gängen i Malmöstadsdelen Seved och jag frågar vad han tänker om Ilmar Reepalus förslag om indragna medborgarskap.
– Jag kan inte tänka mig en sorts andra klass- och första klass-medborgarskap. Men när jag var i Senegal dog Steve Jobs och ingen runt omkring mig diskuterade det över huvud taget. Ens perspektiv breddas kanske med åldern, det är det positiva sättet att bli äldre som politisk. Det mer negativa är hur ens naivitet dör lite för varje dag. Jag antar att det är det de kallar att bli realist?
Skrev låt för kollektivavtal
Han är inte längre medlem i det socialdemokratiska partiet, fast han duckar på frågan om varför. Men han har skrivit en låt för Kommunal som hyllar kollektivavtalet, och den ligger honom fortfarande varmt om hjärtat.
– Fackförbund är essentiella. Min egen yrkesgrupp glömmer kanske bort dem, men jag är säker på att också Musikerförbundet kommer att bli viktigare under den kulturpolitik Sverige har nu. När jag var yngre trodde jag kanske att det räckte med att skriva en låt för att rädda världen. Nu är jag 40. Det är mycket som inte går att tro på längre.
Turné
Timbuktus vinterturné börjar 12 november i Lund och slutar 11 december i Göteborg.
