Puggor som fått nog av schlager
Schlager, glitter och gala dominerar mediernas bild av gaykulturen. I boken Bögjävlar gör fem homosexuella män upp med schablonerna och efterlyser förändring i de egna leden.
Sommaren 2001 arrangerades Shamefestivalen för första gången. Den hölls på en holme i centrala Stockholm, som en protest mot den allt glättigare Pridefestivalen som brukar pågå några stenkast därifrån. De som valde Shame före Pride var trötta på eurodisco, neonfärgade magtröjor, Alcazar, färgen rosa och framför allt den påtvingade tanken om likhet.
Precis som arrangörerna till Shame så vantrivs de fem författarna av debattboken Bögjävlar i den svenska bögkulturen. Tre av dem så pass mycket att de har lämnat Sverige för utlandet. Daniel Björk och Petter Wallenberg bor i London, Tomas Hemstad bor i San Francisco och Stefan Ingvarsson pendlar regelbundet till Warszawa. Bara Roger Wilson bor heltid i Stockholm.
– Det har gått så fort, nästan för fort, säger Stefan Ingvarsson över en läsk i Berns lunchmatsal i Stockholm. På tio år har det skapats en kultur som naturligtvis kräver sina egna institutioner, som Pridefestivalen, tidningar, gaygalor och så vidare. Men nu när den här kulturen finns så tycker vi att det är dags att diskutera hur den ser ut.
– I Sverige har vissa aspekter av en väldigt kommersialiserad och infantil kultur fått stå för hela traditionen, fyller Roger Wilson i. Problemet är egentligen inte att straighta människor tror att alla bögar gillar schlager. Det är mycket farligare när en nittonårig bög tror att han måste vara på ett visst sätt. Det är svårt att behöva passa in i en så konform bild.
Boken har sitt ursprung i en privat e-postlista med ett tiotal medlemmar. Syftet med listan var att utröna vad som var medlemmarnas personliga neuroser och vad som var gemensamt för dem som homosexuella. Det visade sig att det fanns många saker som samtliga tampades med. Avskyn inför att klumpas ihop i grupp är ett exempel. Samhällets plötsliga och välvilliga omfamnande är ett annat.
Historielösheten ett problem
– När du blir assimilerad och synlig i samhället så händer två saker, säger Roger Wilson. Dels försvinner det unika. Vi har burit på det här utanförskapet i hela vårt liv och sedan påstås det plötsligt både utifrån och inifrån att det inte finns längre. Vad händer då med den kulturen? Var det utanförskapet i sig som var särskiljande eller fanns det något annat? Dels är vår historielöshet ett stort problem. I dag är man så upptagen med den här jämställdheten att man inte bryr sig om vad som fanns innan och då blir man väldigt svag och sårbar.
Bristen på förebilder är problematisk. Aids raderade ut flera generationer homosexuella och det har blivit ett stort glapp.
– Den nya bögkulturen har valt att bortse från allt det gamla, eftersom det är förknippat med självhat och diskriminering, säger Stefan Ingvarsson. Men det är i historien som det finns svar på frågor som: Hur lever man ihop? Hur hanterar man sig själv? Väldigt många bögar med formulerade tankar och idéer och kreativa yrken försvann i slutet av 80-talet och början av 90-talet.
– Hur förhåller man sig till åldrande i en kultur som är uppbyggd kring klubbar, som är så kropps- och åldersfixerad, fortsätter Roger Wilson. Är monogama parförhållanden något som går att bygga i homokulturen och är det ens eftersträvansvärt? När man nu har chansen att konstruera en egen modell, varför gör man inte det? Framför allt när jag var yngre jagade jag efter förebilder, men jag hittade ingen.
”Pugga” i stället för ”bög”
Förhoppningsvis kan Bögjävlar vara en början till en djupare diskussion inom de egna leden. Boken består av fem essäer och korta samtal mellan författarna om olika ämnen som manlighet, normativitet, bögkulturhistoria och dagens bögkultur.
Genomgående i boken används ordet pugga i stället för bög. Det är ett gammalt ord för homosexuell, som från början användes som beteckning för liderligt besatta kvinnor eller prostituerade. Roger Wilson förklarar:
– Alla andra ord är så förbrukade och bundna till andra saker i dag. Vi tänkte att eftersom vi alla är mediemänniskor, så kanske vi kunde få ordet att slå igenom och bli något som alla använder, men hittills har det inte funkat alls.
Tror ni att boken kommer att uppröra de homosexuella som faktiskt trivs i kulturen?
Roger: – Jag är inte säker på att folk kommer att känna sig träffade, för de läser inte böcker. Det är ett av problemen. Tidigare fanns det en beläst bögkultur, men i dag serveras vi lätta gaysitcoms som Will and Grace och då nöjer sig folk med det.
Stefan: – Så länge puggorna inte behöver leta så gör de inte det.
Men är inte det ett helt vanligt kulturelitistiskt tänkande som man ägnar sig åt oavsett vilket kön man har sex med?
Roger: – Men det här handlar om ett identitetsskapande arbete. Nu finns det en McDonaldsversion och då tar man den. Det får extra tydliga och förödande konsekvenser i en liten minoritet.
Stefan: – I slutet av mitt kapitel går jag in på något väldigt viktigt och det är skillnaden mellan respekt och tolerans. Tolerans är att man får hålla på i något hörn så länge man inte stör. Respekt är att man tas på allvar, att vår kultur har rätt till sin egen tidskrift, har rätt till ett eget radioprogram, har rätt till att prata om oss själva för oss själva. För att vi ska kunna fördjupa oss måste vi kunna prata internt utan att oroa oss för vad folk utanför ska tycka. Vi måste kunna prata om att vissa delar av bögkulturen verkligen inte är okej.
