Polanski skrapar bort det ytliga
Ingen av filmerna nedan bjuder in till skrattfest, konstaterar Publikts filmkrönikör Fredrik Sahlin. I stället har de tyngd, svärta och passion.
Det brukar ju sägas att skaparkraften inte alls flödar som rikast ur ett sargat sinne, att myten om den lidande konstnären är just en myt. I så fall är Roman Polanski sannolikt ett levande undantag.
Född i Polen, familjen förintad av nazisterna, flyr till USA, frun Sharon Tate mördas av Manson-ligan, han lämnar senare landet anklagad för våldtäkt. Klart att man under sådana omständigheter riskerar att bli lite störd, och att det kommer ut i ens filmer.
Paranoia och klaustrofobi utgör fundamentet för Polanskis skapande; i princip alla hans filmer handlar om en människa som tappar kontrollen, jagas, utsätts för komplotter. Spelplanen, scenen, är alltid ett trångt rum, fysiskt eller psykiskt sett.
Carnage. är ett slutet kammardrama om två par föräldrar som möts för att diskutera ett bråk mellan deras söner, där den ena har klappat till den andre. I denna filmatiserade pjäs är Polanski i sitt esse. Obönhörlig. Arg. Efter 79 gravt underhållande och svartsynta minuter är inte mycket kvar av de inblandades från början civiliserade ytor. (Bio 17/2)
Vi måste prata om Kevin. tar även den avstamp i en pojkes våld, dock av mycket grövre art. Lynne Ramsay, en skotsk regissör med tyngd och svärta, har satt rörliga bilder till Lionel Shrivers roman om en familjs försök att förstå och bearbeta det brutala faktum att deras son har... nä, det är kanske synd att avslöja vad han har gjort. Nu är visserligen förlagan känd, men ändå, filmen vinner på att publiken vet så lite som möjligt. (Bio 17/2)
Wuthering Heights. Andrea Arnold heter ytterligare en kompromisslös regissör från Storbritannien. Hon gjorde socialrealistisk succé 2009 med samtida Fish Tank, men har nu flyttat sin kamera till det sena 1700-talets Yorkshire där Emily Brontës odödliga roman, med den svenska titeln Svindlande höjder,utspelar sig. Temat i såväl bok som film är klassiskt – passionerad kärlek i kargt mentalt landskap – men Arnold har som man säger gjort romanen till sin. Det här är en hård, smutsig och nervig version som effektfullt skakar dammet från Brontës gamla drama. (Bio 2/3)
Contagion. Det slår mig att ingen av ovan nämnda filmer platsar under rubriken skrattfest, snarare tvärtom – och för att lägga ytterligare lök på laxen avslutar jag med en varning till alla som har det minsta tendens till bakteriefobi: Se inte den amerikanska thrillern Contagion. Alla ni andra kan njuta av en spännande dramatisering av hur ett dödligt virus snabbt sprider sig över jorden. Prosit! (Dvd 7/3).
Fredrik Sahlin är filmrescensent och journalist