Osten gör film om sin tuffa barndom
Först bok, sedan långlivad pjäs och nu film. I »Flickan mamman och demonerna« återvänder Suzanne Osten till uppväxten med en psykiskt sjuk förälder. Publikt har träffat en obotlig optimist som litar på barns förmåga att hantera livets smällar.
Dörren med namnet Osten finns tre trappor upp i ett sekelskifteshus i centrala Stockholm. »Varning för mormor« står det uppsatt i barnögonhöjd intill brevinkastet.
– I dag möter du en väldigt lycklig filmare! säger lägenhetens innehavare medan hon visar vägen genom den inre hallens överfulla bibliotek.
Fler böcker möter upp i ett arbetsrum med ett väl tilltaget skrivbord, öppen spis och en inbjudande fästmansfåtölj. Men vi landar i köket.
Jag intervjuade scenkonstpionjären och teater Unga Klaras grundare på hennes 69-årsdag för två och ett halvt år sedan. Då, när hon summerade sin gärning, grämde hon sig över en sak: att hon trots nio långfilmer inte riktigt lyckats knäcka koden till filmmediet.
– Men det stämmer att när du stänger en dörr så öppnas en annan.
För sedan Suzanne Osten lämnade över Unga Klara-ledarskapet till nästa generation har tid och kraft frigjorts till andra uppdrag, som att fullborda spelfilmen Flickan mamman och demonerna.
– Jag är jätteglad att jag har fått göra den här filmen. Nu är jag totalt obitter. Jag försökte redan på nittiotalet, efter att Unga Klara spelat pjäsen i tio år över hela kontinenten. Men då tyckte konsulenten att ämnet var för skrämmande.
Filmen bygger på Suzanne Ostens erfarenheter av att växa upp med en ensamstående psykiskt sjuk mamma.
Filmkritikern och regissören Gerd Osten led av schizofreni och hade psykoser och depressioner. Under långa perioder var hon oförmögen att ta hand om sig själv, för att inte tala om ett barn. När Suzanne Osten fyllt tretton ringde hon själv till barnavårdsnämnden.
Vad fick dig att våga bryta dig loss?
– Min drivkraft var rent materiell. Man står inte ut. Och då hade jag blivit stor nog att förstå att andra inte hade det som vi.
Den materiella misären är påtaglig i Flickan mamman och demonerna. Hungern suger ständigt i magen på sjuåriga Ti, känsligt gestaltad av Ester Quigley, dotter till Maria Sundbom som spelar modern Siri. Hon sover och går till skolan i samma, allt solkigare, vita klänning. Eftersom demonerna, de för Ti osynliga familjemedlemmarna som styr modern, ockuperar badrummet uträttar hon sina behov i gamla syltburkar.
I en av många gripande scener får Ti följa med hem till skådespelaren Ann Petrén, som medverkar i rollen som sig själv; hon vandrar storögd runt i huset, låter en prydnadselefant försvinna ned i fickan, trycker i sig kakor och kräks ut dem över parketten.
– Filmen får vuxna att skämmas och gråta men den är vacker också. Jag gjorde den med iskall avsikt att även nå de vuxna, för det är de som kan ändra någonting, säger Suzanne Osten.
Hon skuffar ned den kelsugna katten Osis från sitt knä och lägger upp fötterna på köksbordet. När vi träffas har Suzanne Osten och distributören ännu inte fått besked om filmens åldersgräns. De förväntar sig att den blir elva år, men Suzanne Osten är övertygad om att den passar från sju.
En vecka senare kommer kallduschen: Statens medieråd bedömer att filmen ska ha 15-årsgräns. »Jag arbetar hårt och överklagar förstås – överbevisad om vuxnas oförmåga/skräcksyn vad det gäller barns förmåga att fatta fiktion«, kommenterar Suzanne Osten på Twitter.
– Filmen är utarbetad för barn från sju till tolv år att se ihop med någon vuxen. Att förbjuda den att visas är ett svek mot barnpubliken, tillägger hon när jag hör av mig.
Visst är hon besviken. För hur ska skammen och skulden – att de drabbade barnen tror att det är deras eget fel – någonsin brytas när det är tabu att ens visa att deras vardag existerar? De kommande dagarna publiceras debattinlägg som ifrågasätter 15-årsgränsen, och på sociala medier bildas gruppen #backasuzanne.
I Suzanne Ostens kök påpekar jag att långt ifrån alla barn orkar ta sig vidare efter en uppväxt som hennes och Tis – hur kommer det sig att just hon gjort det?
– Jag har tänkt mycket på det, säger hon och tittar ut genom köksfönstret där ett lätt vårvinterregn börjat falla.
– Jag tror att det beror på genetisk optimism. Och på terapi. Dessutom är det totalt omöjligt att bli pessimistisk när man jobbar med unga människor.
Även efter bakslaget säger Suzanne Osten att det bara är en riktning som gäller: framåt.
– Det viktiga nu är att barn får se filmen och ta till sig att vi vuxna kan göra mycket. Att det finns folk att vända sig till. Samhället existerar. Det är som Angela Merkel sa: »Vi fixar det här.«
Seger för Osten. Efter intervjun sänkte förvaltningsrätten filmens åldersgräns till elva år. Statens medieråd har vid
Publikts pressläggning ännu inte bestämt om beslutet ska överklagas till kammarrätten.
Pionjär i barnkulturens tjänst
- Suzanne Osten, 71 år, är regissör, filmare och författare. Hon är en förgrundsgestalt inom svensk barn- och ungdomskultur och grundare av den banbrytande barn- och ungdomsteatern Unga Klara som hon lämnade 2014 efter nästan fyrtio år. 2015 blev hon utnämnd till Sveriges första barnfilmsambassadör.
- Den 15 april är det premiär för Suzanne Ostens film Flickan mamman och demonerna. Ämnet att växa upp med en psykiskt sjuk mamma har hon tidigare tagit upp i debutfilmen Mamma, i boken Flickan mamman och soporna samt i scenföreställningen med samma namn.
- Suzanne Osten har inga planer på pension, 27 augusti gör hon Dramatendebut med David Grossmans pjäs Fallen ur tiden, som ingår i Bergmanfestivalen.
Pionjär i barnkulturens tjänst
…hur nära hennes egen barndom filmen ligger:
»Jag säger som till barnen när de frågar: ›Allt jag säger är sant. Allt har inte jag varit med om‹.«
…att själv bli mamma när hon var tjugo:
»Jag ville göra allting annorlunda, bättre. Det var ett studentäktenskap och höll inte. Men min dotter har blivit en bra
människa.«
…att skolan i filmen heter Mankellskolan:
»När det saknades en miljon för att göra filmen gav Henning oss pengarna bara så där. Han hann inte se filmen innan han dog, men jag skickade honom en sekvens där namnet syns.«
…varför Ti överlever i det dramatiska slutet:
»Jag är ingen sadist. Jag skulle säga att det är ett öppet och mångtydigt slut.«
