Okej gav honom biljett till idolerna
Han var hemma hos Gene Simmons i Kiss, besökte Metallica i studion och hängde med Ozzy Osbourne och Alice Cooper. Nu har Okej-journalisten Anders Tengner skrivit en bok om sina möten.
Det var efter en middag hemma i villan i Hässelby med vännen, gamle Idoldomaren och hårdrocksälskaren Andreas Carlsson som boken Access all areas föddes. Carlsson ville se vad Anders Tengner hade sparat efter sina tjugofem år som reporter och fotograf på poptidningen Okej. I källaren fanns kartonger med laminerade backstage-pass, personliga brevhälsningar, tiotusentals diabilder och travar med intervjukassetter.
– »Anders, du bara måste skriva en bok!« sa Andreas och ringde sin bokförläggare direkt samma kväll. Jag såg mest framför mig vilket omfattande jobb det skulle innebära, säger Anders Tengner ett och ett halvt år och en nästan femhundra sidor tjock musikbok senare.
Access all areas innehåller Tengners möten i text och bild med de allra största inom genren hårdrock. Från åttiotalet och framåt träffade Tengner dem alla: Kiss, Alice Cooper, Ozzy Osbourne, Dio, Judas Priest, Metallica, Guns N’Roses. För att bara nämna några.
Det är lika mycket en underhållande bok sprängfull med anekdoter för rockfansen, som en självbiografi över en kille som blev mobbad i skolan men som hittade en identitet i hårdrocken.
Från början var Anders Tengner inte intresserad av att bli musikjournalist.
– Jag var i första hand ett jättefan. Att driva en fanklubb var ett bra sätt att få autografer och få träffa sina idoler. Senare, när jag häftade tidningar och kom på rubriker, kände jag att det var en väldig kick att skapa något som påverkar någon annan. Man blev någon, säger han.
Alla ville vara med
Okej blev dörröppnaren för Anders Tengner, ett sätt att få träffa sina idoler. Och han var med och gjorde poptidningen till en framgångsmaskin. När Okej var som störst i mitten av åttiotalet såldes smått ofattbara 150 000 exemplar, två gånger i månaden. Pengarna strömmade in, ingen reportageidé eller jobbresa var orealistisk, skivbolagen slogs med näbbar och klor för att få in sina band på sidorna. Anders Tengner hade klippkort på flyget till USA och togs emot av limousiner på flygplatser. Det är minst sagt väldigt långt från hur det ser ut för musikjournalistiken i dag.
I bokhyllan hemma hos Anders Tengner står två inramade fotografier. Det ena är ett signerat foto där han står med Clint Eastwood (»Rent journalistiskt mitt största ögonblick«). På den andra bilden syns en skräcksminkad Anders Tengner jämte Alice Cooper i samma sminkning.
– Det här är en av mina stoltaste ägodelar, säger han och pekar på en guldskiva med Alice Cooper på samma hylla.
Skivan är ett tack för allt vad tidningen Okej gjorde för den gamle skräckrock-legendaren. Banden mellan journalist och musiker blir lätt suddiga.
Blev inte Okej ofta skivbolagens förlängda och okritiska arm?
– Så kan man säkert se det, att jag kom för nära. Men det skäms jag inte ett dugg för. Okej var inte en granskande tidning. Vi tjänade pengar på att vara fansens förlängda arm, inte artisternas. Jag såg hur Mötley Crüe satt och knarkade, men det skrev jag inte om för jag ville inte att fansens bild skulle förstöras. Visst, vi skrev inte alltid hela sanningen men vi hittade aldrig på en egen sanning, säger Anders Tengner.
Hårdrocken kom tillbaka
I början av nittiotalet hamnade hårdrocken i temporär medieskugga när andra genrer tog över. Men hårdrocken kom tillbaka. I dag finns den överallt – på topplistor, festivalscener, i melodifestivalen – och är nästan större än när Tengner flängde som mest runt jorden i hasorna på långhåriga musiker.
– Hårdrocken har blivit den nya svenska folkmusiken. Det är fortfarande en vital musikform som vågat blanda sig med andra genrer. Det är fascinerande att åttiotalshårdrocken påverkat så många generationer, säger Anders Tengner.
Varför har det blivit så?
– Jag tror det beror på att det var roligare förr. Banden bjöd på sig själva, de hade roligare image och det var mer partaj. Nu är allt så styrt och beräknat av artisternas management, det finns ingen spontanitet kvar. Tillgången till dina idoler är så stor att det inte är spännande längre.
Hur menar du?
– Förr levde vi i en torftig värld där nyheter var flera månader gamla. Allt byggde på förväntan och längtan, hela idolskapet omgärdades av mystik. Varför blir inte Idol-vinnarna i dag jättestora stjärnor under en längre tid? För att vi redan kan allt om dem. Vi vet för mycket och det är en jättestor skillnad.
Men finns det inga fördelar med hur det ser ut i dag, med all information och tillgänglighet?
– Nej, jag tycker inte det. Att sitta på tunnelbanan och lukta på omslagsplasten till Kiss nya platta efter att ha väntat i två veckor och bara undra hur den låter, det är besläktat med första sexupplevelsen. Det kommer dagens fans aldrig att få uppleva.
Anders Tengner lämnade Okej 2005, tidningen gick i graven häromåret. I dag jobbar han fortfarande som journalist, men han skriver mer om antikviteter och gamla bilar än Kiss. Hårdrocken har han ändå inte lämnat.
– Utan den hade jag inte blivit den jag är. Den var livsavgörande för många av oss som växte upp på sjuttio- och åttiotalen. Och därför har vi inte lämnat den här musikstilen. Vi fortsätter att sätta på skivorna med Black Sabbath och Kiss när vi fyller fyrtio, femtio och till och med sextio. För det är mer än musik för oss. Även om vi inte längre lever som hårdrockare längre går ränderna aldrig ur, säger Anders Tengner.
ANDERS TENGNER
- Ålder: 50 år.
- Bor: Hässelby Villastad i Stockholm.
- Familj: 10-åriga dottern Wilja.
- Gör: Frilansjournalist, författare, antikvitetsälskare.
- Aktuell: Med musikboken »Access all areas« som kommer ut i maj.