Nya norska filmframgångar
Undrens tid är inte förbi. Två imponerande norska filmer under en och samma månad på den svenska bioreportoaren, konstaterar ST Press filmkrönikör Fredrik Sahlin.
Norrmännen har på senare år rullat lusekoftans ärmar och sakta men säkert jobbat sig till något som kan liknas vid en intressant filmscen, och en av de mest framgångsrika regissörerna heter Joachim Trier (en avlägsen släkting till danske Lars von Trier). Han gjorde ögonblicklig succé i hemlandet och på internationella festivaler med sin långfilmsdebut Repris, som tyvärr likt de flesta norska filmer inte gick upp på svensk biograf.
Det gör i alla fall hans andra långfilm, Oslo 31 augusti, som precis som titeln antyder handlar om en man som vandrar runt i den norska huvudstaden. Inte mycket till intrig, kan man tycka, men då skulle man ha fel… Det här stillsamma dramat om en livstrött mans sökande efter mening, sammanhang och kärlek är lika välskrivet som dito spelat. (Bio 25/11)
Från landet bortom kölen kommer också Huvudjägarna, som är Oslo 31 augustis antites. Den här filmatiseringen av den upphöjde deckarförfattaren Jo Nesbøs roman med samma titel är en uppskruvad, lätt hysterisk och rejält brutal skröna om brottslig girighet och dess konsekvenser. Sålunda två imponerande norska filmskapelser, på svensk repertoar, under en och samma månad – undrens tid är uppenbarligen inte förbi. (Bio 4/11)
—•l•—
Ruben Östlund, en av landets mest intressanta regissörer, kom för två år sedan med den insiktsfulla och torrt humoristiska filmen De ofrivilliga. I sin senaste, Play, rotar han vidare i det socialpsykologiska landskapet – den här gången dessutom med ett politiskt perspektiv.
I detta drama, hämtat från verkligheten, sätter ett gäng unga svarta förortskillar i system att lura av välbeställda ungdomar deras värdesaker, inte medelst våld utan med hjälp av ett slags retorisk fälla. Kontroversiellt och extremt välspelat av alla inblandade unga amatörer. (Bio 11/11)
—•l•—
Den amerikanske regissören Woody Allen gjorde för 15 år sedan något som forskarvärlden länge hade trott var en omöjlighet: den begåvade och underhållande musikalen. Även om jag är en av den neurotiske judens största fans var det inte utan en rejäl dos skepsis jag äntrade biosalongen, men snart satt jag med ett fånleende som sträckte sig från öra till öra. Alla säger I love you har Allens sedvanligt vältimade humor, några få men roliga politiska smockor och ibland lite skönt knarrande sång från stjärnor som Ed Norton, Drew Barrymore och Julia Roberts. (Dvd 2/11)
Slutligen kan konstateras att Steven Spielbergs och Peter Jacksons ambitiösa försök att gjuta datorliv i den fiktiva världshistoriens främste journalist föll väl ut. Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet är något av en teknisk triumf – en orgie i underhållande och genomtänkta detaljer, många magnifika bataljscener, myllrande panoramor och inte minst ett finurligt tecknat persongalleri. Tyvärr har man lånat dramaturgin av en bergochdalbanekonstruktör, det går med andra ord undan. Rejält. Vilket känns som ett vansinnigt slöseri med all den nämnda bildprakten. Nåja, ändå sevärt, såklart.
Sen kan man ju i och för sig undra om någon filmupplevelse i världen kan vara värd den enorma budgeten på motsvarande en miljard svenska kronor… (Bio 28/10)