Nu går Kia Berglund till ”institutionerna”
— En trädgårdsmästare i teaterkolonin.
Regissör Kia Berglund har som princip att alltid göra något modigt. Hon är konstnärlig ledare för Teater Giljotin som haft en central roll i det samtida svenska teaterlivet. Nu ”friar” institutionerna. I höst gör Kia Berglund en komedi på Dramaten.
Dagens repetitioner av Yasmina Rezas pjäs Tre versioner av livet på Dramaten är över och skådespelarna Thomas Hanzon, Anna Pettersson, Peter Andersson och Nina Togner-Fex har hunnit ge sig av. Kia Berglund lämnar pappersarbetet, plockar ut snuset och poserar snällt för fotografen. Flätorna och de okynnigt glittrande ögon för tankarna till en frihetstänkande Pippi Långstrump. Någon demonregissör vill hon heller inte vara.
Kia Berglunds mål är inte att överflytta sina egna inre bilder till scenen. ”Den versionen av pjäsen har jag redan sett.” Hon vill bli överraskad och skapa nya bilder utifrån mötet med ensemblen.
– Poängen med teater är att det är ett delat ansvar och många medskapande. Jag ser mig som en trädgårdsmästare som ska få skådespelarnas inre mentala frihet att blomstra, så liv och närvaro uppstår. Det tar tid, kräver mod och kunskap och är svårare än att vara demonregissör.
Möbleringen i repetitionslokalen visar att vi befinner oss i ett vardagsrum. Där ska en kvartett storstadsmänniskor, fokuserade på framgång, karriär och status, mötas och tvingas ompröva sina värderingar och val i livet.
– Berättelsen är en raffinerad lek med tillvarons villkor. Förutsättningarna och perspektiven förändras gradvis, förklarar Kia Berglund.
Publiken får se tre versioner av samma händelse spelas upp. Premiär är det på Dramatens lilla scen den 3 november.
Kia Berglund har aldrig tidigare satt upp en komedi, däri ligger det en utmaning. Naturligtvis är det också laddat att göra Dramatendebut, det märker hon inte minst på omgivningens reaktioner.
– Jag ser det som en spännande upplevelse och en möjlighet att bredda mina erfarenheter. Men det är skönt att veta att allt inte står och faller med detta, säger hon och tillägger att nu måste hon få kaffe.
Efter repetitionerna är Kia Berglund ”slut i huvudet av alla intryck” dessutom har hon just lagt av att röka. Vi slinker in på ett av Stockholms USA-influerade ”coffee house” och beställer samstämmigt café latte.
Kia Berglund är självlärd som regissör och tillägger att inom det yrket ses man som ung ovanligt länge (hon är 39 år). Hon har utbildat sig genom att göra teater. Ju mer hon lär sig, desto mer kunskaper inser hon att det finns att inhämta. ”Det är som när jag trodde jag kunde allt om buddism och började läsa religionshistoria”.
Första gången Kia Berglund satte avtryck i teatervärlden var med Belsebubsonaten som hon regisserade på Teater Aurora i en jättelik bassäng. Hon fick lysande recensioner, men var själv inte helt nöjd.
– Föreställningen handlade nästan enbart om form, som är det stora inom teatern just nu. Efter den kände jag att jag ville fokusera djupare på skådespelaren och komma ner i format.
När Kia Berglund, tillsammans med kompositören Rikard Borggård, startade Teater Giljotin 1989 var det ett medvetet val för att kunna gå sin egen väg. Gruppen söker efter det nya, udda och gärna nordiska berättandet som visar att teatern betyder något i såväl samtid som samliv och samhälle.
På repertoaren har bl a stått dramatiseringar av Inger Edelfeldts romaner Den täta elden och Kamalas längtan och Maria Jotumis skilsmässodrama Det vacklande huset. Kia Berglund var också först utanför Norge med att sätta upp en pjäs av Jon Fosse. Idag spelas hans verk över hela världen och han jämställs med mästare som Ibsen.
– Jag kände direkt när jag läste Barnet att det var något genialt jag fått fatt i. Han öppnar nuet för oss. Det finns en stark humanitet i det han skriver och inte ett spår av spekulation eller påhitt.
Jon Fosse tyckte så mycket om deras föreställning att han skickade sin nästa pjäs, Natten sjunger sina sånger, och bad gruppen sätta upp den också.
Även teaterrecensenterna har så gott som samfällt hyllat verksamheten vid Teater Giljotin och publiken har strömmat till den lilla källarlokalen vid Odenplan.
– Att vara konstnärlig ledare inom teatern har likheter med att vara chef inom näringslivet. Du måste vara en teambyggare, gilla att ta beslut och ständigt arbeta för att höja kvaliteten. Fast vi jobbar inte med död materia, utan kött och blod som pulserar. Skådespelare är bångstyriga samtidigt som de har behov av trygghet.
Kia Berglund framhåller med hetta att hon är trött på snacket om ”stackars fria grupper”.
– Konstnärligt sett är det inte en brist att vara en liten fri grupp, utan en enorm tillgång. Det finns inget krav på att göra kommersiell teater utan full frihet att experimentera och söka sig fram.
Efter Dramaten är det Göteborgs stadsteater som gäller för Kia Berglund. Teaterchefen Jasenko Selimovic och hon har en längre tid diskuterat ett samarbete. Till våren blir det äntligen av.
– Berättarprojektet Ensamt är en fantastisk idé som han föreslog och jag genast tände på. Tidigare har han öppnat teatern för samhällsskildrandet, nu ska samhället in och göra teater. Det kallar jag mod.
Manuset till Ensamt baseras på de berättelser om ensamhet som människor skickar in. Först var det tänkt att bara kvinnor skulle få bidra, nu har av demokratiskäl även män inbjudits.
– Ämnet berör ju alla. Vi nutidsmänniskor är fullständigt besatta av kommunikation samtidigt som vi kanske är mer ensamma och isolerade är någonsin tidigare. Men ensamhet behöver inte bara upplevas negativt. Det kan ses som en lyx och njutning också.
Berättelserna, som ska bearbetas till dramatisk form av poeten Lina Ekdahl, strömmar in. Kia Berglund har just fått en första sändning brev.
– När jag läste dem grät och skrattade jag om vartannat. Allt jag ballat till i huvudet runt föreställningen föll platt inför dessa autentiska skildringar av ensamhet idag. Än en gång handlar det om vad som händer när man inbjuder människor att ta ansvar och vara medskapande, säger hon.
