Minnets väktare

KULTUR: TERRORHISTORIA2007-10-02

I en tallskog i ryska Karelen vördas minnet av offren för Stalins terror. Nya signaler från Rysslands ledning tyder på att man vill dra ett streck över det förflutna.

Vägen går spikrak några kilometer in i skogen. Vi ser inga hus. Trots att det är mitt på dagen överfalls vi av mängder av mygg när vi lämnar bilen. Tallarna står tätt, raka. Runt en stor sten vid sidan av vägen skriker grälla blommor och kransar. Konstgjorda, så att de länge ska kunna kontrastera naturens mer återhållsamma färger.

»Människor, döda inte varandra«, står det på stenen.

En annan skog blandar sig med tallskogen. En skog av manshöga, fyrkantiga trästolpar. Var och en är försedd med ett litet »tak« och en namnskylt av plåt.

Platsen, som kallas Sandormoch ligger i ryska Karelen strax norr om den stora sjön Onega. I den sandiga jorden vilar kvarlevorna efter omkring 8 000 människor.

De flesta är vanliga människor från området, karelare, finnar och ryssar. Och politiska fångar, från de närbelägna Vitahavskanal-lägren – samt från den sovjetiska fångarkipelagens första läger, det på ögruppen Solovki i Vita havet.

På en namnskylt står det Corgan Oskar, Sweden, Nikkala, 1887–1938.

Oskar Corgan var en av de flera hundra svenskar som på 30-talet flyttade till Sovjetunionen för att bygga upp det nya samhället. Och som ofta råkade mycket illa ut.

Kanalbyggarstaden

Tidigare på dagen hade vi besökt museet i den lilla staden Medvezjegorsk två mil bort. Medvezjegorsk var bara en halvt bortglömd hållplats på järnvägen mellan Leningrad och Murmansk när staden i början av 30-talet plötsligt kom att stå i centrum för ett av den unga sovjetstatens mer storstilade projekt.

Sovjetunionens diktator Josef Stalin hade bestämt att en kanal skulle förena Östersjön och Vita Havet i norr. Över hundratusen fångar grävde på 20 månader den 20 mil långa vattenvägen. Maskiner fanns inte.

»För grund och för smal«, lär landkrabban Stalin ha tyckt vid invigningen. Kanalen fick aldrig den betydelse för utecklingen av nordvästra Ryssland som man hoppats. Men den finns kvar och mellan de få lastfartygen trafikeras de nitton slussarna mest av turistbåtar.

Museichefen

Museet i Medvezjegorsk är inhyst i några rum i ena ändan av en grå, monumentalt dyster byggnad på Dzerzjinskijgatan. namngiven efter grundaren av Tjekan, Sovjetunionens första hemliga polis. Detta är det före detta kanalhotellet. Här bodde Stalin när det var dags för invigning.

Museichefen Sergej Koltyrin visar utställningen. Foton från kanalbygget, spadar, skottkärror, sågar och andra verktyg vittnar om hur primitivt arbetet gick till. Och röda standar om hur propagandan skildrade det. Här berättas också historien om avrättnings- och begravningsplatsen Sandormoch.

Museichefen blir engagerad av våra frågor.

–Jag har släktingar som sköts där, svarar han när vi frågar om hans intresse.

Det är han inte ensam om. Så gott som alla familjer har någon som försvann under de värsta åren. Fast länge gjorde man bäst i att sörja lågmält, hemma.

När Michail Gorbatjov och sedan Boris Jeltsin regerade tilläts sorgen komma upp till ytan och människor krävde att få veta exakt vad som hänt. Forskare och engagerade människor gick till arkiven och tog reda på mer och spred kunskapen. Lokala museer, som det i Medvezjegorsk, berättade de nya sanningarna.

På den tiden ville lokala politiker ofta synas i samband med undersökningsarbetet.

–Nu är intresset inte så stort från deras sida, säger museichefen Sergej Koltyrin.

Han är rädd för att museet, som är beroende av offentliga medel, ska få det fattigare framöver.

–De lokala makthavarna känner vindarna från Kreml, förklarar han.

Ty medan Boris Jeltsin på sin tid talade om att göra upp med det förflutna, hävdar den nuvarande presidenten Vladimir Putin att Sovjets upplösning var förra århundradets »största geopolitiska katastrof«. Han erkänner visserligen vad han kallar »problematiska sidor i historien«, men har också påpekat att det var värre i andra länder. Stalin gjorde det han var tvungen till för Rysslands bästa, heter det nu.

Och Kreml har, under protest från många historiker och lärare, beordrat fram nya skolböcker i historia, för »det är nödvändigt«, anser Putin, »att de unga känner stolthet över sitt land och dess historia«.

Klosterfängelset

Det gungar ordentligt på båten till Solovki. Salongen är överfull, människor mår illa. Många av passagerarna är kvinnor i hucklen och enkla kläder.

Ögruppen Solovki är utnämnd till världsarv av Unesco. Den ligger i Vita havet, en del av Norra ishavet. Berömt dels för klostret från 1400-talet, dels för att här låg det allra första lägret i den stora »koncern« som skulle komma att kallas för Gulag-arkipelagen.

När sovjetmakten kom till öarna kastades munkarna ut och sedan flyttades fångar in i det gamla klostret. Många av fångarna var för övrigt just munkar och präster.

När båten lagt till strävar passagerarskaran mot blåsten och regnet upp mot huvudöns centrum. Kvinnorna i hucklena tar direkt sikte mot klostret.

Men vi har ett annat mål.

Fotografen

–Jag blev betagen och började fotografera, när jag kom hit första gången.

Fotografen Jurij Brodskij har precis kommit till sitt sommarviste på ön efter att ha behandlats för lunginflammation i Moskva. Sedan slutet av 70-talet har han med sin kamera dokumenterat lämningarna av fånglägret och samlat in vittnesmål från tidigare fångar. Ett av resultaten är en mäktig bildbok, Solovki, 20 års specialläger.

Jurij Brodskij har också skapat det historiska museets utställning på klosterområdet. Det är en stark och entydig utställning. Grova plankor och taggtråd används som dekoration. Arkivbilder på kända och okända fångar beledsagas av korta biografier. Flera har titeln »ukrainsk poet«.

Utställningen, som funnits sedan början av 1990-talet, ska nu bytas ut.

–Fångtiden ska beskrivas mer neutralt, fruktar Jurij Brodskij. Liksom Sergej Koltyrin vid museet i Medvezjegorsk ser han med oro på makthavarnas inställning.

–När Putin kom till Solovki, träffade han munkarna i det nyöppnade klostret. Men museet visade han inget intresse för.

Den karelska byn

Byn Sjuezero ligger vackert vid stranden av en stor sjö. Den är en av många gamla karelska byar där äldre hus och lador står kvar eftersom knappast någon ekonomisk utveckling tilläts i gränsområdena. Byn har några hundra invånare.

På begravningsplatsen ligger en relativt ny, svart sten. »Till minne av de tidigare invånare i Sjuezero, Belomorsk-regionen, Republiken Karelen, som olagligt utsattes för förtrycket på 30-talet«, står det.

Stenen har 34 namn inristade, alla med dödsåret 1938.

Det är lätt att föreställa sig vilket intryck 1938 års »händelser« gjorde i Sjuezero.


Gulag
Förkortningen står för Huvudstyrelsen för lägren. Ordet blev världsberömt när författaren och före detta lägerfången Aleksandr Solzjenitsyns väldig verk ”Gulag-arkipelagen” gavs ut i väst 1973.

Mer på internet
Bilder från museet i Medvezjegorsk finns på http://gulagmuseum.org/museums/museum_28/kartochka.eng.htm

Fotografen Jurij Brodskij har dokumenterat fängelset och fånglägret på Solovki.<BR> Foton: ANDERS FRANZÉN, YVONNE WESTERMAN, MATS H ANDERSSON
Fotografen Jurij Brodskij har dokumenterat fängelset och fånglägret på Solovki.<BR> Foton: ANDERS FRANZÉN, YVONNE WESTERMAN, MATS H ANDERSSON
Oscar Corgan, svenskt offer i Gulag.
Oscar Corgan, svenskt offer i Gulag.
Fångar på Vita havskanalbygget.
Fångar på Vita havskanalbygget.
Grav- och avrättningsplatsen vid Sandormoch upptäcktes föst 1997.
Grav- och avrättningsplatsen vid Sandormoch upptäcktes föst 1997.
34 offer för 1938 års terror bara i den lilla by Sjuezero.
34 offer för 1938 års terror bara i den lilla by Sjuezero.

DEN STORA TERRORN

Fastän kommunistpartiet ända sedan maktövertagandet 1917 fängslat och dödat motståndare och oliktänkande tar förföljelsen under hösten-vintern 1937–38 groteska proportioner.

Terrorn »tjuvstartar« redan 1936 med skådeprocesser mot kända kommunistledare, som inför världspressen tvingas erkänna deltagande i otroliga konspirationer. Sedan vidtar utrensningar inom krigsmakten. Omkring 10 000 officerare avrättas.

Därefter kunde vem som helst drabbas. Uppemot en miljon kan ha mördats under 1937 och 1938. Särskilt utsatta var människor av tysk, polsk och finsk börd, eftersom man fruktade att dessa skulle kunna utgöra en femtekolonn i ett kommande krig.

ÄMNEN:

Kultur
Typ
Vet du mer om det ämne som artikeln handlar om, eller om du har tips till redaktionen i något annat ämne, kan du lämna ditt tips här. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.
Om du anser att artikeln innehåller fel, beskriv här vad dessa fel består i. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.

Om du vill debattera det ämne artikeln handlar om, kan du skicka in en debattartikel till Publikt för publicering under vinjetten Debatt. Publikt publicerar inte anonyma debattinlägg, du måste därför alltid ange ditt namn och dina kontaktuppgifter. Redaktionen förbehåller sig rätten att korta och redigera insända debattartiklar. Skicka ditt inlägg som ett Worddokument på mejl till redaktionen.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
CAPTCHA