Medeltid räddas åt framtiden
En gång var han ST-medlemmen som tvättade runstenar. Nu ägnar han sig åt medeltida stenkyrkor på Gotland. Möt stenkonservatorn Karl-Gustaf Eliasson och några av hans arbetsobjekt, alla klassade som nationell kulturskatt.
Det regnar småspik när bilen susar genom det gotländska landskapet. Vädrets makter är så emot mitt uppdrag att till och med fotografen ger upp. Hans uppdrag får anstå till ett soligare tillfälle.
Men jag blir kvar för en pratstund med en smått halvdränkt stenkonservator utanför Norrlanda kyrka, inte långt från Gotlands östkust.
– Du har nog prickat in Gotlands enda regndag i sommar, flinar han medan regnet droppar från mösskärmen.
Vi har träffats förr, ”Uttas” – eller Karl-Gustaf Eliasson – och jag. Förra gången, för så där 15–16 år sedan, var han anställd av Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer men nu tar han sig fram som egen företagare med i genomsnitt tre anställda.
Hans arbete kan egentligen inte ta slut, för Gotlands 92 medeltida stenkyrkor kräver ständigt underhåll.
Kyrkorna anses värdefulla för hela landet, så det är bestämt att de ska restaureras i nuvarande skick. Då behövs en rad olika hantverkare och specialister, däribland stenkonservatorer.
Stenkonservatorns jobb består i att rengöra och laga trasiga detaljer. När vi går runt Norrlanda kyrka pekar Uttas ut gamla lagningar och delar av stenutsmyckning som skadats av tidens tand.
– Ibland kliar det i fingrarna efter att få bygga upp helt nya detaljer men man måste hålla igen, säger han. Meningen är inte att allt ska se helt och orört ut, det ska bevaras i det skick det är nu. Därför ska allt vi gör synas och kunna ersättas.
Kyrkan i Norrlanda är en vitgrå kyrkobyggnad med högt torn och brunsvart trätak Den började troligen byggas under 1100-talet, vilket syns på en del romanskt rundade portaler och fönster. Andra är spetsigare och de antyder början till gotik, det vill säga runt 1300-talet.
Hela kyrkobyggnaden är restaurerad och Uttas del i arbetet skedde några år därefter. Han har varit över hela ön och gjort stora jobb på i runda tal 30 kyrkors stenhuggeriarbeten. Men här har han arbetat främst med portalerna.
Uppdragsgivare är Samfälligheten Gotlands kyrkor och Byggnadshyttan. Kyrkorna lyder under kulturminneslagen, vilket kräver att länsstyrelsen ger sitt tillstånd för varje förändringsarbete.
Innan Uttas börjar ett nytt arbete letar han fram dokument över vad som tidigare gjorts åt kyrkan, vilka kemikalier och annat som använts. Det hittar han i ATA, ett av Riksantikvarieämbetets arkiv i Stockholm, där dokument finns över alla svenska kyrkor.
Han gör upp ett program över vad som ska restaureras och vilka material som ska användas. Uppdragsgivarna ska godkänna och byggnadsantikvarien på länsmuseet kontrollerar och besiktigar både före och efter varje arbete.
Uttas fotodokumenterar allt före arbetets start, under arbetets gång och sedan det avslutats. Han gör också ritningar över en portal eller dylikt som ska restaureras, märker ut skador och vilka åtgärder han gör. Allt kopieras och skickas till Riksantikvarieämbetet i Stockholm och länsmuseet på Gotland.
Väl på plats kontrollerar han materialets skörhet innan han börjar rengöra. Han letar också efter eventuella färgspår på stenen. Förr var det vanligt att figurer och detaljer målades.
– Man använde klara, oblandade färger. Medeltidens människor var inte mycket för nyanser. Här, säger han och pekar, kan man se grönt i en figurs kjolveck.
Stenkonservatorns redskap är främst borstar och vatten. Ibland används ångtvätt men sällan kemikalier.
Lav och smuts ska bort och sprickor tätas oftast med lim. Lim härdar inte i temperatur under tio plusgrader och vatten fryser som bekant i kyla och kan spränga sönder stenen. Följaktligen sker stenkonservatorns utomhusjobb under sommarhalvåret.
Eventuell cement rensas bort och ersätts med kalklagning eftersom Gotlandskyrkorna oftast är av kalk- eller sandsten. Tidigare användes järnkilar för att stabilisera stenen i kyrkväggar men järnet rostar och expanderar, vilket skadar stenen. Därför byts järnkilarna ut mot kilar av ek eller bly.
Förutom portaler arbetar han och hans anställda med fönsteromfattningar och masverk (till exempel stenkonstruktioner i ett rosettfönster), stengolv, gamla gravhällar och altaruppsatser, huggna i sten. En av de sistnämnda finns i Gothems kyrka ganska nära Norrlanda.
Dit åker vi för att ta oss en titt. En kollega till Uttas har restaurerat de gamla väggmålningarna.
– Det som idag är svart på målningarna har ursprungligen varit cinnoberrött, förklarar han. En konservator har någon gång i början av 1900-talet inte förstått det och tyvärr fyllt i det ”svarta” så att det blivit riktigt svart.
Utanför kyrkan står några gravstenar, resta under specialgjort tak. Varenda gravsten på Gotland är inventerad och har fått kulturmärkning. De här har Uttas tvättat. Han har också arbetat med ljudgluggar uppe i tornen, där klockorna sitter och där det bokstavligt talat blåser om öronen.
– Kallt! konstaterar han och ruskar på sig.
Vad är roligast att jobba med? Han kisar med ögonen medan han funderar och konstaterar slutligen att det kan ”vara lite enahanda att bara skura”. Men annars gillar han de mesta.
Fast att skriva rapport över varje arbete på varje kyrka är träligt, anar jag när han beskriver att varje rapport blir mellan 40 och 50 sidor lång. De kräver noggrannhet och rapporterna plitar han på vintertid när han och katten flyttat hem till Stockholm.
Uttas är nämligen Söderkis och så’na har lite svårt att helt slita sig från hembygden, även om arbetsplats och företag råkar vara etablerade på Gotland.
Karl-Gustaf ”Uttas” Eliasson, 57
Bakgrund: Konstnärsutbildad på målerilinjen, arbetade i åtta år på stenhuggeri. Stenkonservator sedan 25 år, började arbeta sommartid på Gotland 1981 samtidigt med jobbet åt Riksantikvarieämbetet/Statens historiska museer. Egenföretagare på Gotland sedan 1990.
