Masjävlars mamma laddar om
En fräsch, polerad yta döljer ofta sådant som är lite skitigt. Denna mänskliga företeelse fascinerar regissören Maria Blom, bioaktuell med filmen Nina Frisk. Publiksuccén Masjävlar har gett henne blodad tand.
Höggravida Maria Blom halvligger i soffan, nyss hemkommen efter ett pass på stan som har tagit på krafterna. Magen börjar bli tung, första barnet beräknas komma i maj. Jackan går inte längre att knäppa.
–Jag glömmer bort att alla förflyttningar tar mycket längre tid, pustar Maria Blom med ett skratt.
Tempot har varit intensivt ett bra tag. Dagen före vårt samtal har hon skyndat hem från jobb i Umeå till lägenheten i Stockholm för att hinna förbereda kalas och firandet av sin trettiosjätte födelsedag. Samtidigt är det slutspurt för arbetet kring nya filmen Nina Frisk som nu går på bio. Recensionerna markerar en efterlängtad avslutning på lanseringsprocessen.
–Det ska bli skönt att förhoppningsvis hinna vila lite nu efter filmen, säger regissören och manusförfattaren lite lättad.
Dalarna drog
Maria Blom har kvar bostaden i Stockholm på grund av jobbet, men har numera sitt riktiga hem i Falun. Dalarna har alltid utövat en särskild lockelse, fadern kommer därifrån och släkten bor kvar.
–Jag tycker ganska mycket om det där småstadslivet, säger hon. Det är lite lugnare, man behöver inte planera så mycket. Är man hemma kommer folk förbi och tar en fika. I storstan knackar man ju inte på hos någon.
Hon skriver också bäst hemma i Falun.
–Energin kan komma från att åka till mecken med bilen och kolla vad de sysslar med. Jag får inspiration i vardagen. Häromdagen var jag på tupperwareparty. Då tänkte jag, herregud, vilken bra inledning på en film! En person som presenterar plastbyttor.
Tre baggar – 800 000 besökare
Strax före jul 2004 gick filmen Masjävlar upp på biograferna. Det blev braksuccé. Filmen sågs av nästan 800 000 besökare och fick tre guldbaggar, bland annat för bästa film. För Maria Blom var erfarenheten på sätt och vis inte ny, även om biopublikens gillande innebar hennes definitiva genombrott. Hon hade redan skördat liknande framgångar inom teatern, om än i mindre skala, med produktioner som Rabarbers på Backstage/Stockholms stadsteater, Kvadd på Angeredsteatern i Göteborg och Masjävlar på Dalateatern. En skön erfarenhet, känner hon i dag.
–Hade jag aldrig fått känna på hur det är att vara succéregissör så hade det kunnat bli snurrigt. Man kan bli förförd.
Manusidén om flygvärdinnan Nina Frisk och hennes knepiga familj föddes under en period då Maria Blom turnerade runt med Masjävlar på olika filmfestivaler. Tillvaron bestod av anonyma hotellmiljöer, ständigt nya platser och ett opersonligt bemötande av flygvärdinnor, taxichaufförer och serveringspersonal.
–Jag blev rätt fort trött på det, säger Maria Blom. Man ser inget av de här städerna, känner ingen som bor där. Flygfolket transporteras också fram och tillbaks, medan de sitter och snackar om livets stora frågor.
För filmens Nina Frisk blir den ytliga, flyktiga tillvaron i skyn en frizon när livet på marken blir för besvärligt och skavankerna blottas.
–Personer som har ytliga, offentliga yrken är ofta välvårdade och har klass och stil, säger Maria Blom. Jag undrar med en gång, hur är de där personerna hemma? När det är sådana där tjejer som gör att man tänker, om hon fiser kommer det en blomma. Deras fula, skitiga sidor. Då blir det tacksamt med just en flygvärdinna.
I varje produktion strävar Maria Blom efter kombinationen av att få skratta och gråta. Förhoppningen är att publiken ska känna igen sig i porträtten, eller komma att tänka på någon annan som kan behöva få se sig själv i filmdukens spegel.
–Jag söker någon sorts tröst i att vara människa, säger Maria Blom. Att göra dåliga grejer – så gör andra också. Man behöver inte vara urusel. Nina Frisk innehåller vissa ämnen som verkligen är värda att diskutera, och som jag hoppas att biopubliken ser på olika sätt så att man kan gå ut ur salongen och snacka om det.
Vad då, till exempel?
–Morsans relation till sin man, och den plats han får ta i familjen. Det finns jäkligt många gubbar som inte är så roliga, de har taskiga skämt och får komma undan med det. Skulle det vara en kvinna skulle folk tycka att hon var vidrig.
Det finns också skäl att problematisera scenens och filmdukens mödrar, menar Maria Blom, för att visa att de inte alltid står för trygghet och stabilitet.
–Jag hade sett ett flertal filmer där jag tänkte, men gud, dessa kvinnoporträtt, jag blir tokig! Dessa män som är känslomässigt halva och så kvinnorna som kommer och räddar dem på olika sätt. De flesta filmskapare är fortfarande män, och jag tycker att de är dåliga på att gestalta komplexa kvinnor. Det blir lätt så att alla kvinnor är kloka och härliga, de kan ha sina brister men de är ändå så BRA. Det är männen som får vara vilsna och göra bort sig.
Att ständigt hitta nya människor att gestalta, folk som ännu inte har fått sin historia berättad och som därför borde få ta lite plats, är den motor som driver Maria Blom vidare. Humor är inget självändamål, påpekar hon, det måste vara på allvar när man berättar om människor. Samtidigt är hon väl medveten om den publik hon skriver för, och tänker ofta och mycket på hur hon bäst når ut.
–Men jag vill inte bara att de ska få det de vill ha, utan jag försöker alltid lura in lite grejer i en attraktiv, humoristisk förpackning. Det är nästan alltid så på teatern. Första akten är lite rolig och lättsam, och när folk kommer in från pausen till andra akten kan man verkligen sätta in storsläggan. Då är de skyddslösa, säger hon.
Film tuffare än teater
Att få växla mellan teatern och filmen ser Maria Blom som en förmån.
–Teater är fantastisk på det sättet att det händer i stunden. Och det är högt i tak rent textmässigt. Man kan skriva mer poetiskt, ta ut svängarna.
–Film är mycket tuffare, det är hårt arbete och jag älskar att saker och ting ska lösas på två minuter. Om en trafikskylt är i vägen ser man till att den monteras ner. Teatern kan vara mycket segare och räddare. Man vågar inte ta de brutala besluten.
Nu ska Maria Blom försöka vara ledig i ett år. Föräldraledig förstås, men också ledig för att smälta intrycken från filmarbetet och kanske få nya idéer att gro. Teatern lockar så småningom, Maria Blom är efterfrågad och har redan flera erbjudanden. Något drömprojekt hägrar däremot inte. Hon säger att hon ibland önskar att hon var mer visionär – men tillägger att det inte får bli något självändamål i sig.
–Jag vill ha ett eget liv i detta galna yrket. Jag vill inte jobba hela tiden, är inte intresserad av att kämpa i tio år för något. Sådana visioner handlar ofta mer om eget ego än om att man vill komma åt just en viss publik.
Vi rundar av, Maria Blom ska iväg och introducera sin film för 550 personer anställda inom flyget.
–Det kommer att vara hundratals flygvärdinnor där, säger hon med påtaglig skräckblandad förtjusning.
