Lyckan finns på scenen
Jenny Wilson är inbokad på alla de stora festivalerna i sommar. Och efter vinterns succéalbum om livet som mamma är förväntningarna stora.
Själv ser hon turnerandet som ett slags ledighet.
– Kanske finns det en innerlighet i det jag gör som folk tar till sig, säger hon.
Under våren har Jenny Wilson och bandet – Fredrik Björling (trummor), Josefine Oscarsson (klaviatur), Lina Langendorf (sax och flöjt) samt Jennys syster Sara Wilson (bas och sång) – spelat en hel del i Sverige, men faktiskt mer i Danmark. Danskarna har helhjärtat tagit till sig Jenny Wilsons fjäderlätt klistriga popmelodier.
– Man kanske ger sig hän på ett annat sätt åt en utländsk artist. Så fungerar nog jag också, om jag går och ser ett obskyrt amerikanskt rockband. Det är en sorts magi som sker när man ställer sig på scen. Jag blir en sorts magiker. Då är det kanske bra att man uppträder i ett annat land, för då går man upp och avfyrar alla sina trolleritrick utan att folk har sett en när man preparerar skjortärmarna, säger hon.
Jenny Wilsons solodebut Love and youth vann flera priser och etablerade henne som en av landets mest spännande singer-songwriters. När Hardships! skulle släppas fyra år senare kände hon sig
»paralyserad, smått vadderad«.
Ovanligt poptema
– Första skivan handlade om skoltiden, och den kan alla referera till. Tonårstiden och kärlek är ett väldigt besjunget tema. Men nu gick jag in på ett område som knappt alls är besjunget, säger hon.
Hardships! handlar nämligen om livet som morsa. På skivomslaget sitter tvåbarnsmamman Wilson med gevär i famnen och stirrar bort, bort från mat på spisen och trilskande barn och vardagslunk.
– Andra har säkert skrivit om samma sak, men det är inte vanligt inom popen. Så jag var lite orolig för att folk inte skulle kunna ta till sig texterna. Därför var det fantastiskt att särskilt så många män kunde gå in i samma känsla. Att det jag beskrivit var något många kunde förstå. När jag gjorde den här plattan kändes det som att jag skrev på en avhandling. Det var extremt långa textsjok som jag destillerade ner till poptexter, säger hon.
Långt från indiepopen
Skivan skiljer sig rejält från föregångaren genom sin distinkta soulkänsla, med stora harmonier och lekfulla arrangemang. Jenny Wilson har musikaliskt kommit väldigt långt från den aviga indiepop hon gjorde under början av 2000-talet som medlem i bandet First Floor Power.
– Jag fick en så stark vision av att jag ville göra musik som drog åt det hållet. Och det som är häftigt med att arbeta med musik är att man kan vara en kameleont. Vill man något tillräckligt mycket kan man bli det, säger Jenny Wilson och tystnar ett tag innan hon fortsätter:
– Det jag tänker på nu är att göra musik nästa gång som inte har så mycket text. Det är ett jäkla jobb för mig att skriva texter. Det är dumt att prata om musik som inte finns än, men jag är sugen på att göra något som förvånar mig, säger hon.
Jenny Wilson var 17 år första gången hon insåg att musik kunde vara hennes grej. Allt berodde på en skiva med brittiska sångerskan PJ Harvey.
– Hon gav mig ett kall, som Carola skulle sagt, haha! Då hade jag ändå lyssnat mycket på musik tidigare och gått igenom många faser. Men det klassiska klicket kom när jag hörde PJ Harvey första gången. Det var som en livsavgörande operation. Först då förstod jag att jag skulle kunna göra det här själv, säger hon.
Vad har du med dig från tiden i First Floor Power?
– De åren var som en musikalisk barndom för mig. Sedan vet jag tydligt i dag vad jag inte vill göra. Min plats i musiken är mycket roligare nu, mycket mindre problemfylld. Samtidigt umgås jag ju fortfarande väldigt mycket med de andra i bandet, som min syster Sara.
Vad är du stoltast över som musiker?
– Det självförtroende jag kände som producent till mina skivor. Att känna att jag kunde lita på mig själv och mina konstnärliga idéer och ideal. Sedan är jag dålig på att fira mig själv, så fort något är avklarat ser man nästa problem längre fram.
När är du som lyckligast?
– När jag är mitt i ett framträdande på scen då jag känner att vi är riktigt, riktigt bra. Det är en lyckokänsla som kan jämföras med en förälskelse, intensiv och fragil. En enorm energibomb som briserar i magen.
Hur ofta känner du det live?
– Varannan spelning, kanske. Den mer lågfrekventa superlyckan är när jag är mitt i det konstnärliga arbetet. Jag vill inte att det ska ta lika lång tid mellan andra och tredje plattan. Jag får helt enkelt inte skaffa fler barn!
Finns det något du alltid tar med dig på turné?
– Hemma kollar jag aldrig på film, så för mig är det en fantastisk upplevelse att sitta och kolla på dvd-filmer i bussen. Just nu kan jag inte vara utan Simma lugnt, Larry.
Du kan nästan se fram emot att sätta dig i turnébussen?
– Jamen definitivt! Det är som värsta semestern, förstår du.
