”Låt hyresgästen bestämma själv”
Arkitekter har ofta kontor i byggnader som många människor skulle vilja bo i. Det är högt i tak, stora fönster, trägolv, rymd, ljus. Toaletterna är klädda med vitt kakel, golven är rutmönstrade i svart-vitt och handfaten inbyggda.
Så är det i tegelhuset i Hammarbyhamnen där vi träffar den finske arkitekten Kai Wartiainen. Tillsammans med Ingrid Reppen har han ritat ett intressant hus till Malmö bomässa, Bo01, som invigs 17 maj. Deras kontor heter ajö´ tristess och man förstår snabbt att Kai Wartiainen skyr allt som andas just tristess.
Han sveper ut med handen och frågar vad det är för kul med husen vi ser utanför fönstret och han har svårt att nämna någon intressant ny byggnad i Stockholm. Men Kai Wartiainen, som även är professor på KTH, tycker att svensk offentlig inredning är spännande. Där vågar man tänka kreativt.
– Det finns fortfarande för mycket av ”technical rationalism”, säger Kai Wartiainen när de svenska termerna tryter, och menar att tekniskt tänkande dominerar inom byggandet.
– För 200 år sedan när arkitekterna ritade åt kejsaren och påven fanns det många skäl till begränsade lösningar. Med industrialismen blev de tekniska möjligheterna fler, men mycket blev ”måttsatt”, du ska ha detta utrymme för att sova, köket ska se ut på ett visst sätt, du ska förvara dina prylar här.
– Man planerade för ett enda sätt att leva. Nu finns det ingen anledning att bygga så likriktat längre. Du är rik eller fattig, men du är en individ med en egen livsstil och vågar man bara tänka fritt kan bostäderna bli roliga.
Följdriktigt ritar Kai Wartiainen och Ingrid Reppen ramar för bostäder och sedan ska hyresgästen själv bestämma innehållet. Deras hus till Bo01 har en takhöjd på fem meter, det finns egen ingång till varje rum från balkongerna och gräsmatta på taket. Ajö´ tristess har vinnlagt sig om att använda vackra färger och material som är ”varma och sköna att röra vid”.
– Det måste ju vara anledningen till att man väljer ett visst material och inte att det är lätt att bygga med, påpekar Kai Wartiainen. Han skissar för att visa hur de först hade tänkt sig att man skulle kunna vrida badkaret ut mot vardagsrummet för att få havsutsikt, men det gick inte byggföretaget NCC med på. Kompromissen blev en skjutdörr.
– Människor ska få sova som de vill och ha köket var de vill, även om det är svårt att lösa tekniskt i början, säger Kai Wartiainen. Han föreslår ett system med ”plug-in” så att man kan få vatten (nästan) varhelst man önskar.
Huset har utsikt mot vattnet i Malmö. För dem som inte vill stirra på vågorna föreslår arkitekterna ett ”paradisfilter” där man kan ha sina ”paradisprodukter”: böcker, tavlor, akvarier, porslinsfigurer…
– Vårt hus är än så länge för dyrt att bygga, men det kommer andra tider. Konsumenterna måste tvinga fram annorlunda, egensinniga lösningar till halva priset. Då kan förändringen gå fort.
Kai Wartiainen påpekar också att globaliseringen innebär en likriktning som gör det viktigt att identifiera sig: ”Det här är mitt bostadsområde. Här finns kaféerna jag gillar, här bor såna som jag.” Själv tillhör han gruppen som avskyr balkonger och påstår att det inte finns ett nybyggt hus i Helsingfors utan balkong.
– Vad ska man med balkong till? Kaffet smakar äckligt utomhus.
Han undervisar studenter från Barcelona som tycker att Stockholm består av ”hus i buskar”; det är ingen riktig stad. Eller med Kai Wartiainens ord: Skjuter man av en pistol träffar man fyra av tio gånger i tomma luften. Där kan man bygga – bland annat kring vattnet på Söder.
