Sjukdomen gav ny energi
Uje Brandelius befann sig mitt i livet när han fick beskedet att skakningarna i hans vänsterhand berodde på att han har Parkinsons sjukdom. Nu får vi följa hans prövningar i en film med både existentiella och politiska bottnar.
Det var 2016 som Uje Brandelius fick beskedet att han har Parkinsons sjukdom. När den första chocken och sorgen hade lagt sig blev han väldigt aktiv – vilket filmtiteln Spring, Uje, spring också antyder.
− Samtidigt som det här är min största olycka har det bidragit till mycket positivt i mitt liv. Jag har fått gjort massor av saker som jag har tänkt att jag vill göra innan jag dör, som att göra en film, säger han.
Uje Brandelius berättar att han har en lång lista på drömprojekt som han försöker beta av och att han numera bara gör det han verkligen vill, det som kan berika honom.
Vi talas vid på telefon, han befinner sig hemma i Bredäng. Filmen genomsyras av bilder från denna förort i södra Stockholm: sextiotalshus, en grill, ett fik, en butik med kläder till utförsäljning. Tunnelbanespår genom betong och grönska. Andra tongivande inslag i filmen är den lågmälda humorn mitt i det tragiska, och musiken, med tänkvärda textrader som är skrivna innan Uje Brandelius kände till sin sjukdom. Låtarna är från hans skiva från 2015, som också den heter Spring, Uje, spring och rymmer ”mitt i livet-funderingar”.
− Texterna passade så kusligt bra så jag blev nästan lite rädd för mig själv, ungefär som om jag hade sett in i framtiden.
En rad som hela filmen landar i är: ”Det är en lång och svår väg vi ska vandra, men när vi ramlar så ramlar vi mot varandra”.
− Jag har den här sjukdomen, men jag har också en fantastisk familj och fantastiska vänner och lever i ett delvis fantastiskt samhälle som tagit emot mig när jag ramlat. Just nu behöver jag inte så mycket hjälp, men jag hoppas att samhället finns där för mig när den tiden kommer.
För fyra år sedan var Uje Brandelius i färd med att göra en teaterföreställning, som byggde på albumet. Det var under det arbetet som han upptäckte att hans vänsterhand inte riktigt fungerade som den brukade när han spelade piano. Så småningom insåg han att han kunde använda sig av ödet att ha fått en obotlig sjukdom, väva in det i föreställningen. Den blev väldigt uppskattad, bland annat av Henrik Schyffert, som regisserat filmen. Han skriver i ett mejl att han bland annat fastnade för att ”det är en historia om en liten familj som får ett stort problem. Uje tvingas sätta sig ner och tänka på vad han egentligen vill med sitt liv.”
Publiken släpps bokstavligen in i vardagsrummet hos familjen Brandelius och får träffa hans sambo och barn, de spelar alla sig själva. Det är ingen skönmålning som Uje Brandelius visar upp, snarare ömklighet och tillkortakommanden.
− Ska man göra en självbiografisk film så måste man måla upp sig själv som ett arsle, annars blir det lätt förljuget, konstaterar han.
Nyckeln till att beröra människor är att låta skratt och gråt mötas, menar Uje Brandelius. Henrik Schyffert är inne på samma spår, han ville att filmen skulle vara som låten ”På låtsas och på riktigt” med Doktor Kosmos, det popband som Uje Brandelius startade 1991: ”Den texten stämmer så väl överens med hur jag också vill leva mitt liv. Alltså att de stora frågorna tas på allvar men att man samtidigt kan larva sig och se det roliga i det svarta. Så det var min kompass under arbetet. Det ska vara både djupt och fjantigt. Precis som livet självt.”
Som frontfigur i Doktor Kosmos blev Uje Brandelius omtalad för sina vänsterpolitiska texter med låttitlar som Borgarsvin och Dagisrevolutionären. Han tror att allmänhetens bild av honom är att han är en ”rabiat politisk person”.
− Det är jag inte, men jag har odlat den fasaden. Doktor Kosmos kan ta kategoriska politiska ståndpunkter, våra låtar är ironiska men många tänker på oss som arga. Det har jag aldrig varit, politiskt sett. Jag tar ganska lätt på det här med samhällsfrågor – i betydelsen att jag tycker att man kan skämta om politik och att jag inte har några problem med att umgås med politiska motståndare.
I sociala medier dyker det ständigt upp tillfällen att delta i politiska samtal, men Uje Brandelius väjer för ett debattklimat som han upplever som starkt polariserat.
− Det handlar om rasism, terrorism, islamofobi, förorten – allt som är kopplat till invandring. Men jag deltar inte i de diskussionerna överhuvudtaget. Jag orkar inte, jag blir för ledsen. Så jag smiter från det samhällsansvaret, faktiskt. Jag gör en film där jag ger nålstick i stället.
Det finns två politiska huvudspår i filmen. Det ena spåret driver med konservativt lagda människor som ringer in till radioprogrammet Öppen telefon – tänk Ring P1 – och kräver tiggeriförbud eller är upprörda över att det finns en internationell kvinnodag när männen saknar en mansdag. Det andra spåret skildrar en hycklande medelklass som säger ”visst är det blandat i Bredäng”.
− Underförstått: ”Visst bor det en lagom mängd blattar i Bredäng?” Förorten är, i medelklassens ögon, ett mysigt ställe dit man kan åka och köpa jättegott lammkött i någon specialaffär, förklarar Uje Brandelius.
Att han själv på nittiotalet hamnade i Bredäng, som numera finns med på Polisens lista över ”utsatta områden”, var mycket en slump.
− Men att bo kvar kräver ett visst mått av medvetenhet och att man förhandlar lite grann med sig själv, om man är kultur-
medelklass. Jag är lite av en främmande fågel i den här stadsdelen.
Han har stannat för att han trivs, för att hans barn är uppväxta där och för att motverka segregation.
− Att sätta sina barn i en förortsskola händer inte om man tillhör medelklassen. Det betraktas som att ge sina barn… gift. Men jag har satt mig på tvären och gjort det jag kan för att ändra världen lite grann.
Popartist och kulturarbetare
- Spring, Uje, spring hade premiär på Göteborgs filmfestival tidigare i år. Filmen planeras gå upp på svenska biografer 18 december. Uje Brandelius står för manus, Henrik Schyffert för regi.
Uje Brandelius startade 1991 det proggiga popbandet Doktor Kosmos, som han fortfarande ingår i. Han har tidigare varit anställd som pressekreterare på Vänsterpartiet. I dag är han frilansande kulturarbetare. 2018 kom hans barnbok Hemma hos Harald Henriksson ut på Lilla Piratförlaget. Under hösten 2020 är han programledare för Sveriges Radios relationsprogram Känsligt läge.
