Lyfter fram pophistoriens osynliga kvinnor
Anna Charlotta Gunnarsons bok Kvinnorna som formade pophistorien spänner över årtionden, kontinenter och vitt skilda genrer. Men en sak har de som porträtteras gemensamt: De har inte synts tillräckligt.
”Det är inte så att kvinnor automatiskt har mer intressanta historier, men det är oftare så att de inte är berättade. Det är männen som har lyfts fram”, säger musikjournalisten Anna Charlotta Gunnarson.
Allt från Neneh Cherry till Titiyo var länge arbetsnamnet på hennes bok om kvinnliga pionjärer, visionärer och utövare inom populärmusiken. Titeln växte fram som en reaktion på att hon, vecka efter vecka, hörde Magnus Ugglas version av Olle Ljungströms Jag och min far på radio. I inspelningen, som låg tre år på Svensktoppen, sjunger Magnus Uggla att ”allt från Joe Strummer till Johnny Marr stod på agendan då det var jag och min far”.
För Anna Charlotta Gunnarson framstod raderna om vad hon kallar ”två britter med gitarr och ett skramligt uttryck” som alltmer symboliska för varje lyssning, eftersom hon menar att de belyser att vi ser manliga utövare som individer medan kvinnliga artister och låtskrivare i högre grad får representera sitt kön.
Som exempel lyfter hon fram att schlagertextförfattaren Britt Lindeborg, som skrev Lyckliga gatan, ofta porträtterades som en hemmafru som styltade runt i högklackat hemma, och som plötsligt då och då fick ett ryck och skrev en låt – när hon i själva verket arbetade högst målmedvetet.
I slutändan fick Anna Charlotta Gunnarsons bok titeln Kvinnorna som formade pophistorien. Och boken spänner verkligen över hela populärmusikens historia, från förra sekelskiftets damorkestrar via kvinnliga gitarrtillverkare på Gibsons fabrik i USA till den första svenska artisten på Billboardlistan – Siw Malmqvist, med Sole, Sole, Sole 1964 – och vidare till dagens stjärnor.
– Jag har velat åt både en samlad bild och de enskilda ödena, säger Anna Charlotta Gunnarson.
Hon började skriva Kvinnorna som formade pophistorien för fem år sedan. 2017 briserade metoo-rörelsen, där kvinnor inom så gott som alla branscher talade ut om övergrepp som de blivit utsatta för i yrkeslivet. Rörelsens genomslag gjorde att hon fick skriva om mycket av sitt material.
– Även folk som inte håller med har en större förståelse för de här frågorna nu. Jag behövde inte vara lika pedagogisk. Metoo gjorde också att jag kunde fokusera mindre på grova övergrepp, och mer på pushiga och peppande historier.
Mellan 2009 och 2016 producerade och ledde Anna Charlotta Gunnarson Utbildningsradions serie Pop och politik, ett ämne som hon 2014 också skrev en Augustprisnominerad bok om. Genom musikens filter beskriver hon samhället i stort. Hur den orättvisa behandlingen av kvinnor upprätthållits genom normer och strukturer, men i vissa fall också genom lagstiftning. I USA förbjöds exempelvis kvinnor att spela kommersiellt åren efter andra världskriget. I Iran får kvinnor sedan 1979 inte sjunga offentligt. Bara män hörs i radio, tv och på scen.
– Genom att prata med kvinnor i sjuttio- och åttioårsåldern om erfarenheter i musikvärlden blir jag klar över hela samtidshistorien. ”Det var inte så farligt”, säger de oftast, men skrapar man lite på ytan ser man hur mycket de har fått försaka och hur orättvisa villkoren har varit.
I den nysläppta reportageboken Ni måste flytta på er beskriver musikjournalisten Annah Björk situationen för dagens kvinnliga låtskrivare, producenter och artister. 2018 var exempelvis 10 av de 50 mest spelade låtarna på svenska Spotify skrivna av kvinnor. Bara 1 av dessa 50 var producerad av en kvinna.
Anna Charlotta Gunnarson konstaterar att det i viss mån handlar om att män måste kliva åt sidan. Men det viktigaste, säger hon, är att de börjar samarbeta.
– Det är inte klokt hur många män som inte klarar av att samarbeta med kvinnor, medan kvinnor har varit tvungna att samarbeta med män för att ta sig fram. Att kliva åt sidan ska inte bara ses som att man förlorar något. Man får något annat i stället.
Vid sidan av arbetet som journalist är Anna Charlotta Gunnarson också dramatiker, skådespelare, textförfattare och musiker. Fram till 2018 ledde hon juryarbetet för Swedish Music Hall of Fame, som i dag finns på Scenkonstmuseet i Stockholm. Juryn arbetade med mångfald som mål, berättar hon.
– Det var viktigt för mig att vi inte skulle springa åt samma håll som andra priser och juryer. Ett exempel är just schlagertextförfattaren Britt Lindeborg. Nästan ingen minns henne. Då kanske det är hon som ska vara med, i stället för Stikkan Andersson som redan har synts överallt. Representationen gäller inte bara kön utan genre, bakgrund, ålder och annat.
Som ett annat exempel på hur kvinnornas insatser hamnar i skymundan nämner hon Maria Grahn, som hittade historien om tvätterskan Hanna från Arlöv och spelade henne i Nationalteaterns föreställning och på skiva.
– Det vanliga annars är att man har pratat med Ulf Dageby som skrev musiken till låten.
Anna Charlotta Gunnarson menar att män övervärderar sig själva och varandra, och att det är skälet till att männen hittills tillmätts större betydelse i musikhistorien.
– Man tror att kompetens ser ut på ett visst sätt, och har svårt att identifiera det man inte känner igen. Det gäller all typ av mångfald.
Anna Charlotta Gunnarson
- Ålder: 50 år.
- Bor: Stockholm.
- Bakgrund: Reporter, programledare och producent. Anna Charlotta Gunnarson är även skådespelare och har bland annat en liten roll mot Daniel Craig i filmen The Girl with the Dragon Tattoo.
- Egen musik: Har popbandet 500 mil tillsammans med Christel Valsinger. 2018 släppte de debutalbumet Åska.
- Aktuell: Med boken Kvinnorna som formade pophistorien.
