Hennes filmer har kvinnor i fokus
Producenten Stina Gardell lyfter gärna fram kvinnor på film. Nu har turen kommit till Sara Lidman. Regissören Gunilla Breskys dokumentär ”Sara – med allt sitt väsen” skildrar den folkkära författaren och hennes okuvliga engagemang.
Stina Gardell tar emot på Mantaray Films kontor i ett charmigt 1700-talshus på Södermalm. Det är lågt i tak och det dunkla höstljuset letar sig in genom de små fönstren.
Hon är aktuell som producent för dokumentären Sara – med allt sitt väsen, regisserad av Gunilla Bresky. Filmen är ett slags kärleksförklaring inte bara till Sara Lidman, utan också till människorna i norr och den landsdelen. Stina Gardell har själv arbetat mycket i bland annat Norrbotten.
– Jag tycker att det är skrämmande centraliserat i Sverige, det finns väldigt lite förståelse för hur människors livsvillkor ser ut i dessa regioner, säger hon.
Det är fortfarande ett förtryckt område, menar hon, precis som det var när Sara Lidman genom sitt författarskap synliggjorde livsvillkoren i sina hemtrakter. Och hon är fortfarande älskad av norrlänningarna, men bland yngre är hon inte lika välkänd.
– Den här filmen kommer att sätta henne på kartan igen.
Mantaray Film är Stina Gardells bolag. Sedan starten 2005 har hon valt att lyfta fram ett antal kvinnor i uppmärksammade porträtt.
De har bland annat handlat om Ingrid Bergman, Silvana Imam och Alice Timander.
– Varje film jag ligger bakom är på ett plan revolutionär, därför att filmerna visar komplexa människoporträtt och sidor vi inte har sett tidigare hos dem vi porträtterar.
Stina Gardell beskriver Sara Lidman som en stark eldsjäl som förmådde väcka hopp, likt Greta Thunberg.
– Sara berör något i sina texter som skapar en lust att själv ta tag i sitt liv, titta på sin omgivning, att faktiskt förändra. Hennes texter är väldigt direkta. I vår tid behöver vi verkligen få inspiration till att vara politiska. Att agera. Mediernas bilder skapar så mycket rädsla hos människor, och rädsla är inte kreativt eller fruktbart.
Sara Lidman var politisk till sitt väsen – hon var exempelvis mycket aktiv i Vietnamrörelsen och hon tog ställning för de strejkande gruvarbetarna under LKAB-konflikten 1969–1970. I romansviten Jernbaneeposet skrev hon om sin egen släkt och hittade ett Vietnam i Västerbotten – utsatta människor och skövlad natur fanns även där.
Skogen var viktig för Sara Lidman redan som barn. Vid en punkt i sitt liv blev hon tvungen att välja – trädens språk eller människornas. Det får vi veta i inledningen av Gunilla Breskys poetiska dokumentär, som är inspelad i Sara Lidmans hemby Missenträsk. Hon valde människornas språk, men slutade aldrig värna om skog och natur och stred mot skogsbolagens giftbesprutning och kalhyggena som bredde ut sig.
– Hon satte fingret på de frågor som vi jobbar med också i dag. Det är samma förstörelse och skövling nu som då, säger Stina Gardell.
Men publiken får inte bara möta den politiska Sara Lidman, utan också den privata, se hennes ensamhet och kärlekssorg. Hon levde i ett skavande triangeldrama. Den sidan av henne har inte skildrats tidigare.
Sara – med allt sitt väsen hade premiär på Norrlandsoperan i Umeå den 6–7 november, med nyskriven musik för Norrlandsoperans symfoniorkester. Som producent söker Stina Gardell gärna upp alternativa premiärplatser för sina filmer – som Unga Klara och Dramaten – delvis för att få kontakt med en ny publik. Dokumentären om Silvana Imam, Silvana – väck mig när ni vaknat, hade premiär i Stadshuset i Stockholm med tusentalet unga människor som premiärpublik. Det var gratis och de fick beträda röda mattan.
– Stadshuset är faktiskt ett slags Folkets hus, men det är också en maktsymbol. För många som bor ute i förorterna är det en bild av något ouppnåeligt. Därför ville vi ha premiären där.
Stina Gardell är ofta involverad i både manusarbete, regi och klippning, dock inte i filmen om Sara Lidman. Hon är själv dokumentärfilmare och är just nu i full färd med att klippa Mantarays nya film om Joyce Carol Oates, i regi av Stig Björkman, som beräknas ha premiär under våren 2020. Under intervjun öppnas plötsligt dörren och Stig Björkman står i dörrposten, han hälsar försynt innan han fortsätter in i klipprummet.
Joyce Carol Oates talar mycket om att språket, orden, är den enda makt vi har för att på allvar kunna förändra. Där finns det tydliga paralleller med Sara Lidman, menar Stina Gardell. Likaså att de båda kommer från arbetarklass.
Flera gånger under samtalet återkommer Stina Gardell till hur dokumentärfilm kan nyansera bilden av en människa, få oss att mötas, börja samtala, lösa upp konflikter. Med förtjust röst berättar hon om hur folket i byn Missenträsk sett till att få en egen visning av Sara – med allt sitt väsen, fast de saknar biograf.
– Byborna har för denna kväll samlat ihop 7 800 kronor och köpt in elektricitet som de ska dra in i kapellet, för att kunna se filmen där. Jag älskar det som film kan generera – hur människor samlas, förenas, ser varandra.
Aktuell som producent av film om Sara Lidman
- Sara – med allt sitt väsen är regisserad av Gunilla Bresky och producerad av Stina Gardell, Mantaray Film. Dokumentären hade premiär på Norrlandsoperan i Umeå den 6–7 november och går nu på biograferna.
- Stina Gardell är dokumentärfilmare och producent, tidigare journalist och producent på Sveriges Radio. Som filmproducent har hon fått ett antal priser, bland dem Guldbaggen och Kristallen. Hon har även blivit belönad två gånger med Prix Italia för bästa dokumentärfilm: Nunnan, regisserad av Maud Nycander, och Han tror han är bäst, regisserad av Maria Kuhlberg.
