Filmdebut som lyfter vardagsrasismen
Markus Castros första långfilm är ett tragiskt kärleksdrama om flyktingkrisen. Huvudrollsinnehavaren Adel Darwish menar att det är politik, rasism och fördomar som förstör för det förälskade paret i filmen.
”Det här är inte mitt hem” är Monirs första replik i Ghabe. Han har just blivit transporterad i en bil till ett hus mitt ute i skogen där han och några andra flyktingar ska inhysas över sommaren, i väntan på beslut om uppehållstillstånd. Det är inget ställe där han vill stanna efter sin flykt från kriget i Syrien, som han gjort tillsammans med sin kusin Farid. Men de blir kvar. Och den skog som till att börja med känns farlig kommer att börja läka Monirs inre.
− Monir hittar sig själv när han är i skogen, säger Adel Darwish.
Där möter Monir en ung, svensk kvinna som väcker hans nyfikenhet – Moa. En passionerad kärlekshistoria drar i gång, med nakenbad i spegelblank insjö och roddturer i den ljusa försommarnatten.
Filmen utspelar sig 2015 då 160 000 asylsökande anlände till Sverige. Adel Darwish var en av dem. Han kom snart in på Teaterhögskolans skådespelarutbildning, skrev pjäsen Hierarchy of Needs som sattes upp på Backa Teater och har numera ett tvåårskontrakt som skådespelare på teatern. Att han har ett väldigt starkt driv blir tydligt i SVTs sevärda dokumentär om honom, När själen darrar.
Var kommer denna drivkraft ifrån?
− Den har jag haft hela livet, från dag ett.
Adel Darwish ser det som att alla i filmen är maktlösa på grund av den politik som förs. Monir, som han spelar, ”har fått nog av livet”.
− Han känner ingen tillhörighet någonstans och saknar sin dödade familj.
Monir är krigstraumatiserad, har mardrömmar. Det gör att han lätt överreagerar, blir konfrontativ, ibland våldsam.
− Han är hela tiden på sin vakt, beredd på att det ska hända något farligt och tror lätt att människor är hans fiender. Men både skogen och Moa blir en trygghet för honom.
Markus Castro – som står för manus och regi – beskriver Moa, som spelas av Nathalié Williamsdotter, som ett mytiskt skogsrå som får Monir att gå vilse i skogen.
− Men jag ville samtidigt göra Moa till en vanlig, ung, svensk tjej, säger han.
Det slår gnistor mellan detta par, både i kärleksrus och gräl.
− Det var väldigt viktigt för mig att skapa en stark och nyanserad kvinnlig roll i filmen, som kan matcha Monir.
Markus Castro har tagit avstamp i en traditionell svensk historia – en utsocknes dräng som kommer till en ny by och blir kär i någon bondes dotter, för att sedan begå något misstag och bli utjagad från bygden.
− Vad händer om vi gör den historien i en modern tappning med en flykting i stället för en dräng? Om femtio år kanske den här typen av historier är en viktig del av svensk kultur.
Markus Castro ville skapa en annorlunda film som väcker känslor, men där det också finns politiska bottnar. Tidigt i Ghabe säger Monir om svenskarna: ”Deras vapen dödar våra bröder och systrar, de lever i rikedom och vi i ruiner.”
Så du tycker att Sverige hycklar?
− Ja, precis. Jag tycker det behövs mer politisk film som berättar starka historier, men som samtidigt vågar ta ställning i nutida ämnen, som berör folk.
I Ghabe har Markus Castro försökt lyfta hur långt vardagsrasismen sträcker sig i vårt land, hur utbredd vår rädsla och misstänksamhet inför det främmande kan vara.
Han tycker också att det är viktigt med mångbottnade och mänskliga roller.
− En film ska vara lite som en sten i en sko. Jag vill inte göra en film där man tänker ”vilken gullig flykting och vad synd det är om honom”. Alla rollerna i filmen har både bra och dåliga sidor.
Filmen ger en tydlig utifrånblick på Sverige, Markus Castro vänder på perspektiven. Som när Monir och Farid på håll betraktar svenskarnas märkliga Små grodorna-dans kring midsommarstången.
− Jag kan tycka att flyktingar och invandrare skildras på ett enkelspårigt sätt i svensk dramatik. Så min ambition var att visa deras perspektiv, hur de ser på oss, och försöka sätta mig in emotionellt i hur de upplever att komma hit.
Manuset var från start specialskrivet för två andra skådespelare i rollerna som Monir och Farid, men saker kom i vägen som gjorde att planerna inte gick i lås.
− Jag kom fram till att jag helst ville ha the real thing, skådespelare som kommer från Syrien och som själva har flytt till Sverige. Det var en grundläggande orsak för mig att gå vidare med filmen när jag hittade Adel Darwish och Ahmad Fadel, för att de är autentiska, de har själva upplevt att fly och kunde fånga sina roller, ge dem liv.
Adel Darwish och Ahmad Fadel råkar dessutom vara släkt och tog sig gemensamt till Sverige, precis som i filmen. Men Adel Darwish vill inte bli beskriven som ett flyktingoffer, han vill inte bli ömkad.
− På det sättet hamnar vi i ett vi och de-tänkande när det i själva verket är synd om oss alla, på olika vis, säger han.
Han har tidigare ansökt om permanent uppehållstillstånd och fått avslag, trots att han nu har en tvåårig anställning och därmed borde vara berättigad till ett. Enligt Migrationsverket saknas det dock en månads anställning för att han ska komma upp i två år – myndigheten räknar från den dag då beslutet fattades.
Vad tänker du om svensk migrationspolitik?
− Jag är besviken på segregationen som finns i Sverige, det är det första. Det andra är att det finns folk som pluggar till läkare och har jättehöga betyg men som blir tvungna att sluta studera och skaffa jobb, för att kunna få permanent uppehållstillstånd. De måste ge upp sina drömmar.
Jag hoppas att den här lagen ändras.
Vad som händer framöver för hans egen del vet han inte:
− Jag vill inte tänka på det just nu, för då kommer jag bara att oroa mig.
En film som redan vunnit flera priser
- Ghabe har premiär 16 oktober. Filmen, som redan vunnit flera priser, är skriven och regisserad av Markus Castro – det är hans första långfilm.
- Skådespelaren Adel Darwish spelar huvudrollen i filmen, Monir. Adel Darwish är anställd på Backa Teater och är under hösten aktuell i deras föreställning Nationen. Hans pjäs Hierarchy of Needs, som han själv medverkade i, sattes upp 2019 i regi av Mattias Andersson. På SVT Play finns en dokumentär om Adel Darwish, När själen darrar, som kan ses till 15 februari 2021.
