Berättare med högt tempo
Väntan är över för alla som längtat efter tredje delen av Karin Smirnoffs succéserie. Glesbygdsaction kallar författaren själv sin genre – om hon nu så illa tvunget måste placera sitt skrivande i ett fack.
Karin Smirnoff är rastlös. Hon skulle ha varit i Stockholm nu, gjort sig hemmastadd i en lägenhet som hon hyrt för att förenkla tillvaron som resande i litteraturens tjänst. Men lanseringen av Sen for jag hem, den tredje delen i romantrilogin om den mångfasetterade Jana Kippo i den fiktiva byn Smalånger, har som allt annat omkullkastats av coronavirusets framfart.
Alltså är författaren strandad i sitt vardagsrum. Med kaffe och snus på armlängds avstånd, liksom husdjuren – varken hunden eller de fyra katterna ids gå ut i det gråblåsiga vädret.
– Vi flyttade hit från en närliggande by för att min dotter skulle gå på gymnasiet, och för att det är nära till sambons jobb. Så det är praktiskt, svarar Karin Smirnoff på frågan om hon trivs i radhusområdet i Piteå.
Sedan tillägger hon:
– Men det finns ingen Norrlandsromantik omkring det.
Norrlandsromantik, ja. Efter Smirnoffs skrälldebut tilldelades hon raskt rollen som sin landsändes främsta uttolkare. Även om vissa kritiker mitt i hyllandet drog efter andan: Får man framställa folk i glesbygden hur som helst?
För det är alkoholiserade aggressiva män, våldsvana kvinnor och vanvårdade barn som befolkar Karin Smirnoffs böcker. Trots att hon skriver på en blandning av västerbottenmål och ”bondska” har hon i tidigare intervjuer gjort klart att hon inte vill vara någon glesbygdsrepresentant. Hon suckar lite när hon får frågan om hon inte kan se något värde alls i att ge avfolkade orters invånare litterärt utrymme.
– Egentligen inget egenvärde. Jag vet inte om glesbygden är så orepresenterad? Kanske byar i Norrland då. Men jag har rest enormt mycket i hela Sverige, och folk är ungefär likadana i alla småorter. Det är helt enkelt den miljö jag kan bäst.
”Men jag har rest enormt mycket i hela Sverige, och folk är ungefär likadana i alla småorter. ”
Att hon i den nya boken skriver om neddragningar förklädda till effektiviseringar i hemtjänsten, där hennes huvudperson arbetar, är inte heller för att göra en politisk poäng, utan helt enkelt för att det är den verklighet Jana Kippo möter.
– När vårdcentralen i Smalånger läggs ned får de äldre ta sig sju-åtta mil för att få vård. I glesbygden drabbas livskvaliteten av politiken hela tiden, konstaterar Karin Smirnoff.
Hon har själv jobbat i äldrevården. Liksom i restaurangbranschen, och som journalist, främst inom fackpress. Numera är hon delägare i en trävarufirma, även om författarskapet tar upp nästan all tid.
Sin skrivprocess beskriver hon som intuitiv. Karin Smirnoff har roligt när hon skriver och det går undan – det är knappt hon själv hänger med alla gånger. Men ett tema har hon medvetet utforskat i böckerna: våld i nära relationer.
– Våld mot kvinnor är tillåtet i vårt samhälle, och mot barn med för den delen. Det är ett samhällsproblem som det inte görs något åt. Och det är kvinnorna som ifrågasätts hela tiden – varför lämnar de inte? Frågan varför män söker upp nya kvinnor att skada ställs sällan. För mig är det intressant: hur kommer det sig att så många män är våldsbenägna?
Jana Kippo får mer än sin beskärda del av våldsamma män, från ”fadren” till diverse kärleks- och sexpartners. Och även om tredje boken innehåller en hämndscen som inte står Tarantinoklassikern Kill Bill efter – Karin Smirnoff gillar actionfilmer – har huvudpersonen en hög toleransnivå.
– Hon är van att bita ihop, har härdats av fadren under hela sin barndom. När hon som vuxen träffar män är våld något som bara ingår. Men våldsutövande kan vara klurigt, och i maktkampen segrar Jana ofta, fast det inte verkar så. Och det segerruset kan vara farligt.
Ett annat utmärkande drag hos den härdade Jana Kippo är att hon sällan dömer. Kanske är det orsaken till att så många tagit denna krassa och kantiga hjältinna till sig. Många läsare vill dela sina erfarenheter med Karin Smirnoff. Ibland även män med egna aggressionsproblem.
– De vill mest prata om toleransen. Jana är en person som de tror skulle acceptera dem och då tror de att jag gör det med. I vårt bedömande och konkurrensutsatta samhälle verkar det finnas ett stort behov av att inte bli värderad.
Samtidigt pekar Karin Smirnoff på den psykologiska utvecklingspotentialen i sin huvudpersons livsinställning.
– Det finns en poäng i att hon inte är dömande, som människa. Att hon försöker förstå varför andra gör som de gör skyndar på hennes egen förmåga att förlåta.
På vilket sätt Jana Kippo utvecklas i Sen for jag hem ska inte avslöjas här. Men en sak är sig lik: Berättandet präglas av ett extremt driv och tempo.
Ibland skulle man bara vilja sätta Jana Kippo på en förstubro, låta henne sitta där och glo. Så att hon – och läsaren – får hämta andan.
När jag säger det skrattar Karin Smirnoff.
– Jag brukar få den kritiken, och känner själv att jag går för fort fram. Men jag blir djupt uttråkad av att skriva partier där det inte händer så mycket.
Karin Smirnoff
Bakgrund: Har jobbat i hemtjänsten, restaurangbranschen samt som journalist och fotograf. Driver ett träföretag. Har studerat litterär gestaltning på Lunds universitet.
Böcker: Debuterade 2018 med Jag for hem till bror. 2019 kom andra delen i trilogin om Jana Kippo, Vi for upp med mor. I dagarna utkommer tredje delen Sen for jag hem.
Prisad: Augustprisnominerad 2018 för Jag for hem till bror. Den utsågs även till bästa roman av Svenska Bokhandelsmedhjälpareföreningen.
