Kritisk blick på svensk ensamhet
Sverige sägs ofta vara världens mest individualistiska land. I nya dokumentären The Swedish theory of love undersöker filmaren Erik Gandini om världens största oberoende också betyder världens största ensamhet.
Erik Gandini tar en stor cappuccino och en snus. Han har en italiensk pappa, en svensk mamma och ett dubbelt kulturellt perspektiv. I den erfarenheten tar han avstamp när det blivit dags att följa upp sex år gamla, superhyllade Italienskildringen Videocracy. Nya dokumentären The Swedish theory of love vilar på en filosofisk botten, nästan lika dubbel som Erik Gandini själv:
– Det är så lätt att säga att vi har det så bra i Sverige och att det är fantastiskt här, börjar han, och häller rejält med socker i kaffekoppen. Lika lätt är det också att säga att man har en känsla av att vi är långt ifrån varandra, att vi är väldigt individualistiska.
Men, säger han, det är en annan sak att kunna mäta att mellan en halv och en miljon människor i vårt land kan betraktas som socialt isolerade.
– När man ser sådana siffror blir problemet på riktigt, och något som jag tycker borde komma upp på agendan.
Historikerna Lars Trägårdhs och Henrik Berggrens drygt tio år gamla bok Är svensken människa? har varit en viktig inspiration under arbetet med filmen. Slutsatsen de drog, att Sverige är världens mest individualistiska samhälle, drabbade Erik Gandini starkt:
– Den boken borde översättas till arabiska, tigrinja, dari, swahili, alla språk och sedan delas ut till nyanlända! Att få veta att det genom svensk historia varit väldigt viktigt att ingen ska behöva vara beroende av någon annan, och att vi skapat ett system därefter, skulle kunna hjälpa många av dem som kommer hit att förstå det här landet bättre.
Det grundläggande budskapet i The Swedish theory of love är att vårt svenska trygghetssystem är byggt för oberoende. Det är lätt att dra sig undan. Gå in i sin egen lägenhet, aldrig be om hjälp, undvika den sorts vardagliga friktion som har med relationer att göra. Erik Gandini ser idealet om individens frihet som en bakomliggande orsak till Sveriges integrationsproblem:
– I en scen i filmen säger Nhela som är SFI-lärare att »jag tror inte att svenskar är rasister. Det finns jättestarka humanistiska ideal här och svenskar vill jättegärna hjälpa till. Men de vill helst inte hjälpa till för nära.« Vi reducerar gärna främlingsfientlighet till något som bara har med Sverigedemokraterna att göra. Men Sverige var segregerat redan innan dem. Det här avståndet människor emellan har en lång historia.
Erik Gandini beskriver hur han själv på nära håll sett den här svenska oviljan att hjälpa, under den kaotiska hösten 2015. När han kom för att bidra på ett boende för ensamkommande flyktingbarn sade personalen att de redan hade alla saker de behövde: kläder, pengar, mat.
– Det enda som saknades var närhet. Och det är klart, de som kommer hit behöver ju träffa folk, säger han vid kafébordet i Gamla stan, där alla andra gäster i lokalen är just det vi pratar om. Ensamma.
Sverige har flest singelhushåll i världen. 25 procent av svenskarna är också ensamma när de dör. I ett av filmens starkaste partier möter Erik Gandini boutredarna Anni, Louis och Brygida. De arbetar med att ta hand om kvarlåtenskapen från dem som gått bort i ensamhet. I en scen får kameran följa med in i en lägenhet där en man som legat död i flera veckor har bott. En fläck på hallgolvet skvallrar om var kroppen hittades.
– Boutredarna arbetar efter väldigt tydliga rutiner, nästan som detektiver, förklarar Erik Gandini.
– Först ringer de på dörren, sen går de in, öppnar fönster, slår på kranar, spolar vatten. Därefter börjar de leta. Deras uppdrag är väldigt tydligt: att hitta pengar, värdesaker och spår av familjemedlemmar som i så fall ska underrättas. Att vara med på ett sådant besök var oerhört dystert. Och existentiellt tungt. Man frågar sig själv vart vi är på väg egentligen.
Samtidigt som The Swedish theory of love berättar om ett land där oberoendet är gränslöst tecknar den alltså också bilden av en plats där något, kanske ännu viktigare, saknas. Kvar att ta hand om det individualistiska systemets dysfunktionella sidor blir människor som Brygida, en av boutredarna, som i två meningar råkade sammanfatta hela grundfrågeställningen i Erik Gandinis film. Han lutar sig fram över bordet. Upprepar hennes diagnos av det svenska samhället med samma emfas som vore orden hans egna:
– Om man är ledsen, om man mår dåligt, om man är sjuk så kan man alltid fylla i en blankett och ansöka om hjälp här. Men man kan inte gråta i någons armar.
Erik Gandini
- Född i italienska Bergamo. Kom till Sverige som 19-åring. Bor i Stockholm.
- Filmer i urval: Sacrificio – Vem förrådde Che Guevara?, Surplus: Terrorized into being consumers och Gitmo.
- Hans film Videocracy, som skildrar hur Silvio Berlusconis tv-kanaler tjusade Italien, fick pris bland annat vid Toronto Film Festival.
- I The Swedish theory of love samarbetar Erik Gandini med klipparen och musikern Johan Söderberg.
