Konventionell, kostsam katastrof
Oftast brukar filmbolagen skicka ut skrytmail om hur ofantligt dyr en film har varit att spela in; som om den höga summan i sig vore en garant för kvalitet. Roland Emmerichs senaste bidrag till domedagsgenren, 2012, har exempelvis en barock budget på motsvarande en och en halv miljard kronor.
På andra sidan spektrumet har vi Paranormal activity vars inspelning kostade så lite som 11 000 dollar, vilket även det gett upphov till en del uppståndelse. Eller rättare sagt, blivit en del av den askungehype som omgett denna fejkade dokumentär om ett par som monterar upp en videokamera i hemmet för att försöka fånga husets spöke på bild.
Paranormal activity blev uppköpt av ett större bolag, som la en slant på att göra filmen biosalongsfähig, och plötsligt befann den sig på USAs biotopplista. Och har hittills dragit in närmare en miljard kronor. Och detta tack vare att skräckfilmfans på nätet har gjort gemensam sak med PR-agenter för att ge filmen ett rykte om sig att vara såväl hemsökt som fruktansvärt otäck. Sannolikheten att det första stämmer får väl anses vara tämligen låg, jag kan i alla fall med säkerhet säga att den sistnämnda inte är sant. (Bio 13/11)
— •l• —
I den påfrestande konventionella 2012 är det inte mycket nytt under solen. Ja, förutom att det denna gång är just solen som är skurken. Allas vår livgivare börjar plötsligt kasta ur sig så extra höga kaskader eld att jordens innanmäte börjar koka. Kalifornien rasar till följd av detta ut i havet, Las Vegas imploderar och snart är i princip hela vår civilisation utraderad. Tekniken är förvisso i stora delar imponerande, och Emmerich hyser en lätt smittande, barnslig förtjusning över att kvadda vår civilisations landmärken. Tyvärr är han ännu mer ivrig i sitt saluförande av domedagen som enande familjeterapeut. Är kärnfamiljen i gungning? Sök upp närmaste katastrof så ska du se att det löser sig. (Bio 13/11)
— •l• —
Den gamla traditionen med juldagspremiärer har ju på de senare åren urvattnats till oigenkännlighet. Alla de som önskat sig bara aningen mer tuggmotstånd än vad Göta kanal erbjuder har fått känna sig blåsta på julkonfekten, men i år ser det bättre ut:
Bright star. Regissören Jane Campion, som slog igenom stort för snart hundra år sedan med Pianot och sedan dess kämpat för att uppnå samma nivå, kommer nu med en skirt romantisk skapelse om den brittiske 1800-tals poeten John Keats, och framförallt om hans musa Fanny Brawne. Nej, ingen ny Pianot men god nog att platsa i denna spalt.
The imaginarium of doctor Parnassus. Terry Gilliam, galen visionär (före detta medlem av Monty Python-gänget) har skapat mörka mästerverk som Brazil och De tolv apornas armé, och har nu svensk premiär för den film som hittills blivit mest känd för att hysa Heath Ledgers sista insats (han tog livet av sig under inspelningen). Jag har länge sett fram emot denna, som det verkar, skönt skruvade saga.
Som sista men inte minsta filmklapp kommer de produktiva bröderna Coens senaste, A serious man, som enligt vederhäftiga källor påstås vara en av deras bästa. Vilket inte säger lite.
Fredrik Sahlin är filmrecensent och journalist.
Han tipsar om film och dvd i ST Press.