Känsligt och galet
Håkan Berlin, till vardags behandlingsassistent och ST-medlem, bär på en inre glöd. Han älskar att befinna sig i gränslandet mellan det bisarra och det komiska. Men han vill inte oroa. Han vill bara se dig skratta.
I slutet av 1800-talet gick anständiga män inte utanför hemmets dörr utan att vara iförda frack vid högtidligare tillfällen. Men för de allra flesta är fracken idag ett sällan använt plagg. När jag träffar Håkan Berlin inför en föreställning på Café Barbro i centrala Malmö, ber han mig vänta en stund i korridoren utanför ett omklädningsrum. Håkan ska ”fixa till sig”. Efter cirka tio minuter kommer en stilig man ut ur omklädningsrummet iklädd svart klassisk frack med tillhörande vit skjorta i bomull.
– Men jag ska bara ordna till mig lite ytterligare. Sen kommer jag tillbaka igen, säger Håkan med stress i blicken.
Han rättar till den nyss påsatta, lila flugan som omslingrar skjortkragen och försvinner in i ett litet rum en liten stund där det finns toalettstol, vask och spegel. Och simsalabim, ut kommer en gycklare, helt olik den man som jag såg nyss.
Nu är han vitmålad i ansiktet, hans mansläppar har blivit svagt lilafärgade och blicken har fått en annan karaktär. Kort sagt, hans ansiktsuttryck har helt förändrats, blivit spjuveraktigt. I ena handen håller estradören en liten fågelbur innehållande tre vackra vita duvor. De ska medverka i kvällens föreställning.
– De heter skrattduvor och är oerhört användbara i sådana här sammanhang. De är smidiga, lugna och lättlärda, berättar han, under tiden som vi förflyttar oss till ett rum strax intill scenen där han snart ska uppträda inför en stor publik.
I rummet möter vi hans assistent, Ingela Bondesson, som de har valt att kalla Fräulein Ing-Britt. Håkan Berlin poserar glatt framför kameran och lägger på sin ”gycklar-look”. Den lilla damen bredvid honom får då och då småflörtiga, luriga blickar, precis så som deras förhållande ter sig på scen.
Plats på scen. Publiken är samlad.
Tillsammans ska vi ut på en främmande resa.
Vi åker bakåt i tiden. Trollmakten ger oss åter 1930-talets Berlin.
Trollkarlen Berlinis genomför sina trick glamouröst och tjusigt, och de groteska inslagen blandar sig i leken, vilket förhöjer magins tjusning och kraft. Samtidigt dansar trolleriduvorna villigt efter mästarens pipa och i bakgrunden sjunger ”den lilla sparven”, Edith Piaf, sina trettiotalsmelodier med sin mjuka, kvinnliga röst, vilket försätter oss alla i en stämning full av tankar på det som en gång varit.
– Mitt trolleri är lite halvtokigt, ett gränsland till det komiska och commedia dell’arte-inspirerat. Mina trollerikonster handlar inte enbart om teknik och fingerfärdighet, utan jag strävar hela tiden efter att vara underhållande. Publiken ska ha roligt och skratta, berättar Håkan Berlin.
Han beskriver föreställningarna som en kombination av trolleri och teater, där magiska konster och spelet mellan trollkarl och assistent smälts samman. Föreställningen är nämligen upplagd som en historia om en man som förälskat sig i sin assistent och samtidigt en berättelse om oron i Tyskland. Dessvärre ger uppvaktningen inte något lyckat resultat för trollkarlen Berlinis. Fräulein Ing-Britt är naivt ovetande om magikerns intresse för henne, lika ovetande är hon om den annalkande nazismen.
– Jag har ett arbete som stundtals är mycket krävande och därför är konsten en sund motvikt, ett sätt för mig att få en bra balans i tillvaron.
Håkan Berlins trolleriföreställningar vill vistas i det intima rummet med en inte alltför stor publik. Han försöker mer och mer utveckla föreställningarna i kabaréanda, men de ska trots det bygga på klassiska trolleritricks. Den svarta fracken tänker han inte lägga på hyllan, den skapar en bra stämning, tycker han, och ibland när han vill se lite extra grotesk ut, bär han ett attribut på ryggen under kavajen, föreställande en puckel.
– Jag tycker om att göra mig ful och vill gärna ha bisarra och ekivoka inslag i mina föreställningar. Och när det är en riktigt busig vuxenpublik, trollar jag gärna av trosorna på någon dam i publiken, till allas glädje. Jag är inte speciellt förtjust i att arbeta med finkultur utan väljer hellre den folkliga kulturen. Därför tilltalar gyckleriets former mig i allra högsta grad.
Håkan Berlin trollade redan som åttaåring men slutade i tonåren för att sedan i vuxen ålder återuppta intresset igen. Men det gäller att träna. Egentligen måste man träna lite varje dag. Själv väljer han att träna intensivt periodvis.
– Jag älskar magin i alla dess former. Vi vet exempelvis ingenting om morgondagen – det är livets magi! Likadant är det med konstens magi. Vi ser olika skeenden, publiken ser vad som händer på scenen, men de vet inte hur det går till och får inte veta det heller.
Men det är inte bara publiken i det intima rummet som fått ta del av Håkan Berlins trollerikonster. På Studioteatern i Malmö trollade han fram en levande duva ur en brinnande kastrull i musikalen Cabaret och för ett tag sedan såg vi honom i Jan Troells kritikerrosade långfilm ”Så vit som en snö”.
– Jag fick en roll som fotograf och min uppgift var att medverka i en scen med aviatrisen Elsa Andersson, (Amanda Ooms), som drabbats av en tragisk händelse. Jag försöker pigga upp henne med mina trollerikonster. Filmjobbet var utmanande och svårt, men jättespännande.
– Jag är en person som är nyfiken på det mesta här i livet och jag har också stort behov av omväxling, så därför provar jag gärna på nya, spännande saker. Man kan säga att jag bär på en sorts glöd, som är en blandning av känslighet och galenskap. Såväl mamma som mormor uttryckte sig starkt känslomässigt. Min mormor är en inspirerande förebild för mig. Hon dansade alltid livligt på golvet när hon besökte oss. Hon hade en enorm livsglädje och humor, och det är ett arv som jag stolt vill föra vidare i mitt konstnärliga sökande.
