Inte hippa men väldigt populära
Utsålda turnéer, mängder av guldskivor – men aldrig inne. Nu har turnéaktuella Bo Kaspers Orkester förlikat sig med tanken att de aldrig kommer att bli ett hippt band. Men stressen inför skivsläppet håller ändå sångaren Bo Sundström vaken om natten.
Bo Sundström har en lokal där han skriver musik. Ett vitt rum med ett piano, en vinylspelare och en gitarr. På väggen ovanför pianot sitter alla guldskivor hans band Bo Kaspers Orkester fått. Efter drygt tjugo år med ett av landets populäraste band har det blivit ganska många.
– De fungerar som en påminnelse om att det i alla fall har gått förr, säger Bo Sundström.
Han har fortfarande de senaste två årens jobb i huvudet: låtarna som kommer att hamna på Bo Kaspers Orkesters elfte studioalbum i höst. Han säger att han kan vakna upp mitt i natten av att det dånar i huvudet av olika beslut som ska tas i musikstudion eller av låtdetaljer som bandet behöver fila på.
– Som häromnatten, då drömde jag att jag gjorde om andra delen av ett intro till en låt med stråkar. Det blev som en loop i huvudet, jag vaknade och kunde inte somna om.
En ofta återkommande mardröm, berättar han, är att bandet står på scenen och inget fungerar.
– Och så vaknar jag med ett skrik. Det drömmer jag säkert en gång i månaden. Men det ingår i processen och det är väl därför vi bara gör en skiva vartannat år, säger Bo Sundström.
Samtidigt säger han att det känns »jäkligt bra« den här gången. En katalysator i arbetet med plattan var hans medverkan i TV4-programmet »Så mycket bättre« 2013.
– Vi var tvungna att fundera när vi skulle göra versioner av de andra artisternas låtar. Vad är egentligen vår prägel? Hur låter vi? De funderingarna tog vi sedan med oss in i studion.
Första smakprovet från skivan är singeln Sommaren med congas och körer. En låt som lämpligt nog släpps innan sommaren.
– Bara tanken på en sommarsingel är egentligen fjantig. I så fall ska det ju vara en sommarplåga som Bailando. Jag tycker att vi har några låtar som går att dansa till, men inte tillräckligt många för att fylla Ullevi.
Han säger att det är »en ingrediens i vår musik som saknas«, men som till exempel Håkan Hellström och Lars Winnerbäck har.
– Jag tror att vi är för lågmälda i vårt sätt. Vi är mer som ett nattsamtal än ett party.
Ända sedan Bo Kaspers Orkester slog igenom i början av nittiotalet med sin avslappnade blandning av cocktail-jazz och svensk visa har kvartetten dragits med stämpeln »Svensson-band«, »musik som folk som inte lyssnar på musik lyssnar på«, en sval jazzpop för mellanmjölkens land. Trots utsålda turnéer och miljontals sålda album är det en stämpel som vägrar försvinna. Bo Sundström säger att de nu har förlikats med tanken att de aldrig kommer att bli ett hippt band.
– För flera år sedan fanns tankar att försöka göra oss fränare än vad vi är, kanske klä oss annorlunda. Men det funkade inte. Vi har kommit fram till att vi inte ska bry oss om det. Vi ska skriva bra låtar och bra texter, det är vår grej.
Bo Sundström säger att eftersom han själv och Mats Schubert, som spelar keyboard, kommer från Norrbotten känner de en skepsis mot att vara hippa.
– Det är en lantismentalitet som jag vet att många har. Det kan bli som en rädsla: hur länge ska vi orka vara hippa? Innerst inne vet vi ändå att vi inte är det.
När plattan släpps i höst ger sig Bo Kaspers Orkester ut på en rejäl höstturné. I sommar blir det även ett fåtal spelningar. Bo Sundström vill inte ens kalla det för en sommarturné.
– Men det blir för tradigt att inte spela på sommaren. Vi spelar mer eller mindre konstant även om vi inte är ute på turné. Jag var med familjen på skidsemester på ett litet ställe utanför Piteå tidigare i år. Jag tog med gitarren och körde på after skin. Det var mycket roligare för mig än att lyssna på andra trubadurer, säger Bo Sundström med ett skratt.
Är det lika kul att hålla på i dag som när ni började?
– Det är roligare i dag! Man växer upp och släpper saker. Som att jag kommit fram till att det vi gör duger. Ibland är det riktigt begåvat, det duger till och med jäkligt bra! Det har jag insett, och då blir allt otroligt mycket roligare. Jag tycker ju att det vi gör med gruppen är skitbra. Men om jag ändå försöker ställa mig utanför det hela så, jo, vi är rätt begåvade.
