I rampljuset
Hon skriver om makt och maktlöshet och med ilska som drivkraft. Under hösten spelas inte mindre än tre av Lisa Langseths pjäser på de stora institutionsteatrarna.
Med snabba kliv och öppen, nyfiken blick kommer Lisa Langseth in i foajén på Elverket, Dramatens annexscen, där hennes kritikerrosade monologpjäs Den älskade spelas. Rollen som Katarina görs av Noomi Rapace och Lisa Langseth har själv regisserat.
Under 90 minuter får publiken följa Katarina på en svindlande resa. Från jobbet på Marabous lunchrestaurang och hemmet i den trista förorten med slashasen till pojkvän till finkulturens värld i form av Operan och konserthuset och mötet med dirigenten Adam. Han förkroppsligar allt hon vill vara del av, men för honom är hon bara ett vackert kön.
Den klassiska musiken har en viktig roll i föreställningen, främst för de värderingar den representerar.
– Klassisk musik är oantastlig. Den tillskrivs eviga värden och symboliserar äkthet. Därför har den också jävligt mycket kulturellt kapital. Jag gillar att pjäsen spelas just på Dramaten för där är det främst en borgerlig publik, säger Lisa Langseth.
Den älskade har beskrivits som en modern Pygmalionsaga, vilket förvånar henne.
Kvinnor tros skriva självbiografi
– Den historien slutar väl bra? Min pjäs berättar om en misslyckad klassresa och en människa som går sönder. Sådana karaktärer är mycket intressantare att skildra än de som klarar allt.
Lisa Langseth kan själv definieras som en klassresenär, men vill inte göra någon affär av sin bakgrund.
– Det är så tröttsamt att kvinnor alltid förutsätts skriva självbiografiskt, medan män förmodas beskriva tillståndet i världen. Jag intresserar mig för människor och undrar hur länge det ska dröja innan kvinnor betraktas som människor och inte enbart kvinnor.
Vi har sjunkit ned i en soffhörna i den för kvällen ännu ej öppnade restaurangen. Slamret och sorlet från kökspersonalen som förbereder maten ackompanjerar samtalet. Det märks att Lisa Langseth är väl hemmastadd på Elverket, så tillhör hon också dess dramatikergrupp. Några andra medlemmar är Mattias Andersson, Martina Montelius och Peter Birro.
Denna plantskola för ny dramatik leds av Jacob Hirdwall, som kontaktade Lisa Langseth när han sett hennes debutpjäs Godkänd på Stockholms stadsteater.
– Han sa att han tyckte jättemycket om min pjäs och ville att jag skulle göra något för Elverket. Den älskade skrev jag innan jag kom med i deras grupp, vi har ännu inte haft någon av mina texter uppe till diskussion. Teaterns konstnärliga ledning ger mig helt fria händer. Den största pressen kommer inifrån mig själv. Jag vill gå vidare och inte upprepa mig. Alla mina pjäser är olika till form, språk och plats.
Hon gillar att skriva dialog
Många frågar Lisa Langseth varför hon intresserar sig för teater. Bland unga människor ses oftast film och tv-serier som det självklara valet.
– Visst är det jättekonstigt, teater som är så gammeldags och mögligt, säger hon ironiskt. Men teater är mycket mer textbaserad än film. Jag vill arbeta med ord och gillar att skriva dialog och skapa situationer. Det är också skönt att det inte är så stora pengar och många människor inblandade. Teater har dessutom en helt annan direkthet. När jag skriver är jag ensam ansvarig samtidigt som jag i en senare process får möta andra.
Icke godkänd mamma-roll
Godkänd, en hemsk och sorglig historia närmast att likna vid ett utpressningsdrama, var hennes examensarbete. Pjäsen blev väldigt väl mottagen, men Lisa Langseth fick kritik för hur hon utformat mammarollen.
– Att göra en elak mamma i Medea-stil är okey, men att skildra en misslyckad, inkompetent mamma är tydligen tabu.
Nästa uppdrag var att tillsammans med två andra dramatiker, Lucas Svensson och Agneta Pleijel, skriva texter till Frigiven, en pjäs på Göteborgs stadsteater om EU-kravallerna.
– Vi jobbade helt fristående och författade fiktiva brev som deltagarna i demonstrationerna kunde ha sänt. Ett kul och udda projekt som fick stort gensvar.
Nästa teater som friade var Upsala stadsteater. Lisa Langseth är en av fyra unga dramatiker som inbjudits att sätta upp en pjäs i höst.
Slättskymning utspelas i akademikerkretsar. En student uppsöker en universitetsprofessor i dennes hem. Hon har fått sin uppsats underkänd vilket hon starkt ifrågasätter. Upprorsmakaren Felicia har överklassbakgrund och den socialdemokratiske professorn representerar ett konservativt tänkande. Huvudrollen har Iris, professorns kuvade hustru med författarambitioner som ser sig som en representant för arbetarklassen.
– Pjäsen handlar om vilka som bestämmer regelsystemen i samhället och vem som tillmäts makt, säger Lisa Langseth.
Samma dag Slättskymning hade premiär var det också premiär på Märk mig. En barnpjäs Lisa Langseth skrivit för Riksteatern.
– Det var Carolina Frände, som då var chef för Unga Riks, som kontaktade mig. Hon föreslog att jag skulle skriva om »branding« – reklam riktad till barn. En idé jag vidareutvecklade.
Märk mig handlar om märkeshysteri och barns prylfixering och hur det vi konsumerar påverkar folk i andra världsdelar.
Nu arbetar Lisa Langseth på en ny pjäs i större format för en institutionsteater.
– Jag tycker om att låsa in mig hemma och gå in i skrivandet. Det ger en fokusering, säger hon.
Lisa Langseth
* 29 år, sambo, bor i Hammarbyhöjden i Stockholm.
* Utbildning Biskop-Arnös dramatiklinje och Dramatiska Institutets dramatiklinje (examen våren 2002).
* Aktuell med pjäserna Din älskade på Dramaten, Slättskymning på Upsala stadsteater och Märk mig på Riksteatern.
