Humor med en doft av ensamhet
Humorkollektivet Klungan rör sig i gränslandet mellan absurd humor och full galenskap. Nu är de aktuella med föreställningen Se oss flyga över scenen i fruktansvärda hastigheter.
Västerbottniskan är bred, den lufsiga mannen pratar snabbt – och är rasande arg.
– Sätt dig ner på en stol, håll käft i stället, få nå gjort!
Han stirrar, rakt in i kameran: berättar att han har jobbat på en högstadieskola hela livet, »rensat pappershanddukar som har gjort stopp«. Han fräser fram orden, pratar allt högre, allt snabbare:
– Jag har fått bajsvatten över mig fler gånger än jag har spolat. Ungarna skrattar åt mig från att jag kliver upp på morgonen till att jag lägger mig på kvällen. Jag har inte haft en flicka på 35 år! Jag har inte sett nå roligt sen -73.
Nu skriker han.
– Jag har inte skrattat en gång! Jag bor i en koja, jag bajsar i en hink!
Men så: bortvänd, mer mumlande:
– Pojken min har glömt bort mig.
Humorn är lika kolsvart som den skitiga kaffekoppen han håller i handen. Mannen är en av karaktärerna som humorkvartetten Klungan har förlöst. I tio års tid har de dragit fram genom Sverige tillsammans med sitt allt rikare persongalleri – de har fått en växande publik genom långköraren Mammas nya kille i P3, tv-serien Ingen bor i skogen, teaterföreställningarna Jag är en fågel nu och Det är vi som är hemgiften.
Och nu är det dags igen, med föreställningen Se oss flyga över scenen i fruktansvärda hastigheter, som de har arbetat fram tillsammans med koreografen Birgitta Egerbladh. Samtidigt visar SVT deras hemgift-föreställning.
Grupp – på gott och ont
När ST Press träffar Klungan sitter de med varsin kaffekopp i en ring och faller följsamt in i varandras prat. Tillsammans bildar de ett starkt kollektiv – därav namnet Klungan.
– Vi är väldigt mycket en grupp. På gott och på ont. Det är både tryggt, irriterande och påfrestande. Det är som om vi åker en berg- och dalbana ihop, säger Mattias Fransson.
– Precis, nickar Carl Englén. Vi håller sällan medelhastighet tillsammans.
Ibland går det jättetrögt, men så är det som om alla börjar plussa i stället, och då går det plötsligt snabbt, fruktansvärt snabbt!
Klungans värld befolkas av människor i utkanten – på gränsen till vansinne, och samtidigt med en alldeles naken mänsklighet. Där finns mannen som samlar på instruktionsböcker, och en annan som – bokstavligen – vägrar att lämna ifrån sig avlopp. Någon är besatt av sin längtan efter att få tappa minnet och därefter bli uppfostrad av djur. Nycirkusartisten Katla har en intensiv lust att provocera – och Livscoachen i cowboyhatt, flanellskjorta och Graningekängor delar gärna ut råd om åldersnoja, vabb-missbruk, impotens och feng shui.
Pratar med breda dialekter
Grundtonen går i moll. Karaktärerna – mest män – har en intensiv lukt av ensamhet. De pratar gärna och mycket – med dialekter som är breda och obönhörligt sätter personerna på kartan: geografiskt och klassmässigt.
Klungan har kallats för Monty Python på norrländska, recensenter anser att de skapar allkonstverk som förmedlar berättelsen om Sverige: om vemodet, skogen och den förtvivlade ödsligheten.
Själva aktar sig Klungans medlemmar för att sätta etiketter på sitt arbete. När uppstår humorn? Handlar deras verk om manlighet, landsbygden eller kanske om svenskhet? Kvartetten kryssar sig konsekvent förbi de frågorna.
– Jag aktar mig för att göra sådana analyser. Jag är rädd att det skulle bli helt stumt om jag gjorde det! Idéerna och personerna får vara ifred, jag är rädd att döda någonting om jag börjar fundera för mycket, säger Olof Wretling.
De andra nickar instämmande: det som är bra känns i magen – varför vill de helst inte veta.
– Det är som en kraft som man närmar sig när något är bra. En energi, fortsätter Olof Wretling.
Han ler och förstärker sin västerbottniska:
– Och vi är som ute efter den kraften.
Men flera ord återkommer ändå i samtalet: de säger att de arbetar gränslöst, bejakande – och spretigt.
Medan de flesta recensenter enstämmigt hyllar gruppens uppsättningar, är nätkommentarerna mer splittrade. Några ropar högljutt: »GENIALISKT! BÄST!« och »Jag höll på att garva mig harmynt«. Andra blir förvirrade – »Jag fattade verkligen inte« – och provocerade av den allmänna entusiasmen: »Är kanske nylagd asfalt något som roar dig? Eller gråmålad betong?«
Men Klungans medlemmar strävar inte efter att bli älskade av alla.
– Om publiken känner att »Nu måste jag prata om vad jag har sett!« – då är det ju bra. Oavsett om de vill säga hur dåligt det var, eller hur bra, säger Carl Englén.
Då har de berört. Carl Englén hoppas att publiken ska känna sig »tom och upprymd« när föreställningen är slut.
– Så känns det i mig när jag har sett något riktigt bra. Tom och upprymd! Då har det gripit tag.
Mer absurda nu
Flera gamla karaktärer kommer att hälsa på i den nya föreställningen. Den är fysisk på samma sätt som de tidigare där Birgitta Egerbladh varit koreograf, men sjoken är längre och berättandet inte lika fragmentariskt. Det finns »en viss familjetematik« och föreställningen är mer absurd än de tidigare.
– Jag gillar det. Det är verkligen något konstigt den här gången! ler Mattias Fransson.
Föreställningen drar igång i Umeå för att sedan gå vidare till Dansens hus i Stockholm. Det var där, på stora scenen i Dansens hus, som uppsättningens uppfordrande namn föddes. Klungan satt och tittade ut över havet av tomma stolar – 723 stycken. De kände suget i magen: vad skulle de egentligen fylla salongen med? Och då dök namnet upp: Se oss flyga över scenen i fruktansvärda hastigheter!
– Namnet lovar väldigt, väldigt mycket. Det är lite som en gammaldags cirkus. Kanonkungar och sånt, säger Olof Wretling.
Carl Englén bryter in.
– Men så händer det något! Det ligger i det där ordet »fruktansvärda«. Det är där man liksom tappar kontrollen.
Olof Wretling håller med.
– Precis! Man känner ju direkt att det här, det går ju inte. Det kommer verkligen att gå åt pipan.
