Hon skriver om missbruk och skam
Den som har varit anhörig till en missbrukare bär sina trauman för livet. Med sin nya dagboksroman April i anhörigsverige vill Susanna Alakoski riva ned skammen som omger missbruk.
»Ett efter ett avhandlar jag skamskrymslen«, skriver Susanna Alakoski i sin nyutkomna bok. Men nu har hon slutat skämmas.
Hon väljer rummet längst in, där det är lugnast. Från kafébordet blickar vi ut över vattnet och båtarna i Gustavsbergs hamn. Det här är hennes hemmamark. Hon bor med sin familj i området och säger att hon uppskattar tystnaden och fågelsången.
April i anhörigsverige kretsar kring anhörigproblematik och är en fortsättning på dagboken Oktober i Fattigsverige.
– Jag ser böckerna som ett syskonpar, säger hon.
Om den sistnämnda handlar om skammen i att vara fattig handlar den förstnämnda om skammen som missbruk kan föra med sig, även för anhöriga. Och de anhöriga är många. Också Susanna Alakoski själv bär på sådana erfarenheter.
– April i anhörigsverige är en förlängning av de problemområden som går igen i alla mina böcker.
Hennes författarskap är tematiskt sammanhållet och rör sig, enligt henne själv, i vid bemärkelse kring klass, kön och etnicitet.
I dag, säger hon, är missbruk betydligt mindre skambelagt än när hon växte upp, på sextio- och sjuttiotalet i Ystad. Medvetenheten om hur anhöriga påverkas i sina grundvalar är stor. Problematiken har börjat belysas allt mer i skönlitteratur, eller som i SVTs serie Djävulsdansen. Den lyfte fram det så kallade medberoendet.
– Men jag talar hellre om livspriset som du får betala som anhörig. Från den dagen jag kunde välja själv har jag aldrig haft missbrukare i min närhet. Jag har inte på något sätt möjliggjort för människor att missbruka, säger hon, med lågmäld stämma och stadig blick.
Under sin uppväxt hade hon vänner vars föräldrar bokstavligen raglade runt i Ystad. Hennes egna föräldrar missbrukade också alkohol och hennes bror började, som så många, att röka hasch. Men det var inte några vuxna som ställde frågor, eller uttryckte att spriten kunde vara ett problem.
– Det gör man däremot i dag, på ett helt annat sätt.
Numera, menar Susanna Alakoski, betraktar vi alkoholism främst som en sjukdom, och inte som något att skämmas för.
– I dag kan människor vara stolta nyktra alkoholister, och faktiskt stolta nyktra narkomaner.
I boken fördjupar sig Susanna Alakoski stundtals i skrivprocessen. Hon tvivlar på biografin som form, biografin med sina sanningsanspråk. Det var först när hon fann den kollektiva berättelsen och kunde väva samman den med sin egen som det lossnade, berättar hon.
Båda dagböckerna rymmer poetiska iakttagelser, följer naturens växlingar och har rikligt med citat från andra författare. Hon återkommer till fältbiologernas rapporter om vårtecken. Det skapar en framåtrörelse mot bristande knoppar och återvändande flyttfåglar. Hon säger att boken är ljusare än hennes förra.
– Fast Oktober i Fattigsverige är ljus på det sättet att den visar att det är möjligt att bryta mönster, och att sociala
reformer har betydelse.
Hennes nya bok tydliggör i stället att det bara finns förlorare när det gäller missbruk. Men hon visar att människor också kan växa av dessa erfarenheter – om de får hjälp att läka.
– Om jag skulle ha eget företag skulle jag enbart anställa barn till missbrukare. De är ofta kompetenta, ansvarsfulla, typiska doers, vana vid att hantera kaos, roliga, entusiastiska...
Hennes egen relation till alkohol är sparsam och försiktig.
– Jag tycker inte om att vara berusad. Och det är jag tacksam för, det är många med min historia som har dämpat sin ångest med hjälp av droger, och dött.
Hon har i stället hanterat det genom att hålla sig undan från känslomässig närhet, bygga barrikader mot svek, ständigt vara på väg… Men hon har också lyckats »cementera sig en trygghet« med mannen och barnen.
Många läsare skriver till henne och berättar om sina egna liv.
– Jag hör ofta att mina böcker har gjort svåra saker talbara.
Hon träffar läsarna på seminarier och uppläsningar, i möten som ofta sätter spår. Efter en föreläsning i Lerums gymnasium berättade en ung kille att hans farmor hade dött i en överdos. Då insåg hon att hon, trots all kunskap, själv hade förutfattade meningar om att det bara skulle vara unga människor som använder narkotika.
April i anhörigsverige är en öppenhjärtig bok. Läsaren får en inblick i allt Susanna Alakoski har brottats med. På slutet skriver hon: »Sorgdräkten veckad vid mina fötter. Naken ställde jag mig inför er.«
– Det är precis så jag tänker. Läsaren är också naken. Jag är övertygad om att vi har våra skamfläckar allihop.
Susanna Alakoski
- Författare på heltid sedan 2006.
- På Albert Bonniers förlag har hon gett ut den Augustprisbelönade debuten Svinalängorna (2006), Håpas du trifs bra i fengelset (2010) och Oktober i Fattigsverige (2012).
- Hon har skrivit tre böcker för barn. I augusti utkommer nästa, Hej Kungen! på Alfabeta förlag. Dessutom har hon varit redaktör för, och medförfattare till, antologierna Tala om klass (2006), Lyckliga slut (2007) och Fejkad orgasm (2008) – alla på Ordfront förlag.
