Hon filmar älskad roman
Hemligheterna i regissören Lisa Ohlins egen familjehistoria liknar dem i boken. Därför känner hon särskilt starkt för sin nya film »Simon och ekarna«, baserad på Marianne Fredrikssons roman.
När jag fick frågan om jag ville göra film av Simon och ekarna blev jag överväldigad. Ett sådant fantastiskt erbjudande får man bara en gång i livet som regissör, en del får det aldrig, säger Lisa Ohlin.
Filmen lär dra storpublik till biograferna och Lisa Ohlin tror att många kommer att ha åsikter om hur hon har förvaltat Marianne Fredrikssons bok.
– Det är viktigt att påpeka att min film är en fristående berättelse.
Berättelsen har renodlats
Tillsammans med manusförfattaren Marnie Blok har Lisa Ohlin bearbetat romanen. Manuset har skrivits om många gånger. Mycket har fått strykas och några mindre karaktärer har tagits bort för att renodla berättelsen.
– Ibland har jag närmast känt mig som en bödel. Men jag hoppas att den buljong vi kokat ihop ska vara mustig och välsmakande och att Marianne Fredrikssons röst ska höras genom allt, säger hon.
Redan från början var Lisa Ohlin klar över att denna släkthistoria i skuggan av andra världskriget krävde en klassisk berättarstil. Hon ville att filmen skulle vara storslagen och väldigt visuell.
Simon växer upp i en arbetarklassmiljö, men känner att han inte passar in där. Han längtar efter att bilda sig och börjar på läroverk. Genom klasskamraten Isak får han tillgång till en intellektuell miljö och inser att kultur kan berika livet och göra världen vacker. Speciellt dras han till den klassiska musiken.
Simon och ekarna är en stundtals mörk film, men med en tro på mänsklig godhet som omsluter allt. Berättelsens nav är den hemlighet som modern av missriktad omsorg döljer för Simon. När den avslöjas gör han revolt och beger sig ut i världen för att söka sin sanna identitet.
Överlevde Förintelsen
– Alla familjer bär på hemligheter. Saker som de vuxna inte talar om och som du som barn inte vågar fråga om, säger Lisa Ohlin.
Att hennes egen familjehemlighet har likheter med Simons gör att hon känner extra starkt för historien.
– Min mors familj flydde från Berlin till New York under andra världskriget. Efter att ha överlevt Förintelsen valde hon, liksom resten av familjen, att inte tala om sitt ursprung. Och jag tordes inte fråga. Under min uppväxt i Sverige skilde jag mig från mina blonda, blåögda kamrater. Precis som Simon förutsatte jag att jag var mindre värd än de. När min mormor dog satt jag insnöad i skogen och fick av min bror veta att begravningen skett i en synagoga. Ett år senare flyttade vår familj tillbaka till USA och jag fick äntligen möta min judiska släkt.
Olika villkor i olika skolklasser
Simons föräldrar lever ett strävsamt och nyktert liv. De är stolta över att vara arbetare, vill göra rätt för sig och vägrar ta emot några nådegåvor.
– Klasstemat är alltid viktigt i mina filmer, säger Lisa Ohlin. På sextio- och sjuttiotalet när jag växte upp hävdades det att vi var befriade från klass. Att det var en bluff insåg jag redan då jag började skolan. I vår etta i skolan bodde man i villa, i parallellklassen bodde de i lägenhet. Och det var olika vad man gjorde på fritiden och på loven. Nuförtiden verkar folk acceptera att det finns klasser, och att klassklyftorna ökar.
Jämfört med många filmregissörer arbetar Lisa Ohlin mycket med repetitioner och karaktärsdiskussioner. Hon vill att skådespelarna ska känna sig självsäkra och trygga i sina roller när man väl börjar filma.
– Skådespelarna har alltid stått i centrum i mina filmer, säger hon. Att hitta rätt skådespelare för Simon och ekarna var ett stort arbete. Vi provfilmade över tusen skolelever för rollerna som Simon och Isak som barn. Även skådespelarna fick provfilma, separat och i olika konstellationer, tills vi fann en personkemi det slog gnistor om.
– När jag bestämde att Bill Skarsgård skulle spela Simon hade varken I rymden finns inga känslor eller Himlen är oskyldigt blå, där han har huvudroller, haft premiär. Jag valde honom för att han har en otrolig spelintelligens.
Att Helen Sjöholm, som främst är känd som sångerska, gör rollen som Karin lär överraska många.
– Helen var inget självklart val, men imponerade verkligen med sin enorma värme, känslomässiga mognad och prestigelöshet. Dessutom kan hon spela med små medel.
Mellan Isaks sorgsne pappa Ruben (spelad av Jan Josef Liefers) och Karin växer en antydan till kärlek fram – skör som spindelväv.
– Jag ville absolut skildra denna ömhet. Karin vill inte, eller vågar inte, ta reda på vad den innebär. Det säger så mycket om hennes karaktär.
Inte lätt att hitta Simons ek
Lisa Ohlin regisserar i Simon och ekarna både barn och djur.
– Det svåra med barn är att få dem att skilja på skådespeleri och verklighet, säger hon. Och vi hade problem med hönor som kacklade och uppträdde odisciplinerat. Dessutom arbetade vi med två andra svårbemästrade ingredienser – naturen och vädret. Västkustens karga natur, det speciella ljuset där och årstidernas skiftningar har viktiga roller i filmen.
Att hitta den stora ek dit Simon söker sig när han behöver tröst och vill tänka ifred var också svårt. Till sist fann man eken, mitt i en fårhage på en liten ö. Detta mäktiga träd som till slut slår ut i praktfull grönska kan ses som en symbol för Simons resa. Först när han accepterar sin bakgrund blir han en hel människa.
Lisa Ohlin
Lisa Ohlin har tidigare regisserat bland annat filmerna
- »Veranda för en tenor« (1998)
- »Tillfällig fru sökes« (2003)
- »Sex, hopp och kärlek« <br> (2005)
samt tv-serierna
- »Nattens barn« (1995)
- »Kvalster« (2005)
2006–2009 var hon filmkonsulent på Svenska filminstitutet.
