Hon fick ut Piotr ur gettot
I år skulle Irena Sendler ha fyllt hundra år. Hon organiserade räddningen av 2 500 judiska barn från Warszawas getto under den tyska ockupationen. Ett av de barnen var Piotr Zettinger, i dag pensionär i Stockholm.
Första september 1939 invaderade Hitlertyskland Polen, vilket räknas som andra världskrigets startskott. Strax därefter tvångsförflyttas polska judar till getton i städerna. Runt gettot i Warszawa byggs en hög mur. All socialhjälp till judar förbjuds och man förbjuder också polacker att gå in i gettot.
När andra världskriget bröt ut arbetade Irena Sendler som socialarbetare i Warszawa. Hon har i intervjuer berättat om den vanmakt hon kände inför tyskarnas attack mot de allra svagaste. Genom sitt arbete kände hon många av de fattiga judarna i det som nu var ett getto.
Snabbt insåg hon dock att det var omöjligt att hjälpa alla. Men barnen, de mest utsatta, dem kunde hon göra något för. Så hon började organisera räddningsaktioner.
Skaffade falska passersedlar
För att komma in i gettot skaffade sig Irena Sendler och hennes medhjälpare falska passersedlar som sjukvårdare. Anledningen till att tyskarna tillät viss sjukvård var att de ville förhindra att tyfus spred sig utanför murarna.
Barnen smugglades ut från gettot på många olika sätt. Irena Sendler har vittnat om mödrarnas fruktansvärda val. Att de desperat ville ha garantier för att deras barn skulle klara sig. Hennes svar var alltid »några garantier kan jag inte ge, men blir de kvar här är risken stor att de kommer att dö på ett eller annat sätt«. Just då visste hon nog inte hur rätt hon skulle få. Historiker uppskattar att 90 procent av alla judiska barn i Polen dog under Förintelsen. Ungefär 80 000 barn bodde till en början i Warszawas getto.
Trots att det var dödsstraff för att gömma judar tog kloster, barnhem och katolska familjer emot judiska barn. Enligt Irena Sendler var det lättast att rädda spädbarn. De drogades ner och lades i lådor med lufthål som passerade ut genom gettot med olika transporter. På andra sidan väntade en vidtalad person som tog hand om lådan.
Även barn som hade ett »bra« ickejudiskt utseende och som kunde katolska böner och julsånger sågs som lättare att rädda. Inte sällan skedde då överlämningarna i gettots tingshus, som hade ingång både från gettot och från den andra sidan av Warszawa.
I övrigt var uppfinningsrikedomen stor. Det hände att mindre barn fick chansen att passera ut med någon som tvångsarbetade utanför gettot. Då fick räddaren använda för stora kängor, som barnet fick stoppa fötterna i. Sedan höll barnet sina armar runt midjan på utsmugglaren som dolde barnet väl i en stor rock. Ett annat vanligt sätt var att smuggla ut barnen genom gettots avloppssystem.
Piotr Zettinger är ett av de 2 500barn som räddades av Irena Sendler och hennes medhjälpare.
– Jag minns en del väldigt starkt trots att jag bara var fyra år, säger Piotr, som då inte hette Zettinger, och som nu bor i Sverige.
Fadern mördades
Han minns att han stod gömd i en port tillsammans med sin yngre kusin när han kände en hand som föste iväg honom och någon som sade »spring«. Piotr Zettinger tycker om att föreställa sig att det var hans pappas hand. I så fall var det sista gången han hade kontakt med sin far, som mördades under Förintelsen.
– Sedan sprang vi till en mörk öppning i gatan. Längre bort patrullerade en beväpnad vakt med ryggen mot oss. När han gått trettio steg, då skulle vi passa på att springa.
I det mörka brunnshålet väntade en man som Piotr inte minns ansiktet på. Men han kommer ihåg att mannen bryskt sade åt dem att inte nysa eller hosta. »Inte ett knyst«, sa han.
– Sedan minns jag bara ryggen av honom och att vi följde efter honom i ett myller av gångar.
Irena Sendler var inte bara handlingskraftig utan också en kvinna med stor organisationsförmåga. Enligt ett speciellt kodsystem skrev hon ner alla barns judiska namn tillsammans med deras nya falska identiteter på små silkespapper. Lapparna förvarade hon till en början i en glasburk i sitt hem.
Greps av Gestapo
Men mitt i natten den 20 oktober 1943 stormade Gestapo Irena Sendlers lägenhet. Just den natten hade hon sin mor och en medhjälpare sovande hos sig. När Irena Sendler hörde dunkandet på dörren förstod hon vad som höll på att hända och gömde lapparna. Gestapo arresterade Irena Sendler och förde henne till det ökända Pawiakfängelset, där hon hölls fängslad och torterades. Till slut dömdes hon till döden.
Men med tiden hade dock den polska motståndsrörelsen Zegota vuxit sig stark. För att frita Irena Sendler betalade Zegota en stor summa pengar till en vakt, som lät henne fly. Irena Sendler fick dock hålla sig gömd till krigets slut. Glasflaskorna med barnens namn grävde hon och hennes medhjälpare ner i en trädgård.
Det är Piotr Zettinger tacksam för. För efter kriget grävde Irena Sendler upp glasflaskorna och startade det mödosamma arbetet med att försöka återförena alla barn med deras föräldrar. Det var inte många föräldrar som hade överlevt, men Piotrs mamma var en av dem.
Efter att ha letat en tid efter honom, kunde de till slut återförenas. Piotr var då sex år och åtta månader gammal och bodde på barnhem.
– Jag kände inte igen henne. Jag var ju bara fyra år när vi skildes åt. Och så grät hon när hon såg mig. Jag bestämde mig för att det inte var min mor.
Men eftersom barnen var vana vid att vuxna bestämde följde han med kvinnan. I tre dagar gick de mot en stad, en mötesplats där de skulle återförenas med släkten om de överlevde kriget. Piotr berättar att det till slut kom ett tåg och att han blev upplyft på en öppen vagn.
– Men tåget började rulla och jag såg att kvinnan sprang efter tåget och skrek. Först efter ett par hundra meter stannade tåget. Hon hann i fatt och omfamnade mig. Då förstod jag att hon var min mor.
Förintelsedagen
Förintelsens minnesdag uppmärksammas 27 januari. Det var det datumet 1945 som koncentrations- och förintelselägret Auschwitz befriades av Röda armén.
