Här kommer tredje vågen
Tre personer rör sig i synkroniserad takt på den lilla scenen. Värmen från den genomsvettiga publiken stiger som ånga mot taket. Ger kondens på väggarna. Det är varmt – det är som om hela lokalen fattat eld. Fattaru är i stan. Fattar du?
Den svenska hiphopen har gått in i sin tredje tidsålder. En ny fas av utveckling har initierats. Arvet från de tidigare milstolparna: Just D, The Latin Kings och Petter har förvaltats och förnyats med energi och experimentlusta direkt hämtad från ungdomens källa. Fattaru har släppt sin debut ”Fatta Eld” och med den kommer en historia att berätta, en historia om några kompisar, deras drömmar och deras syn på världens populäraste musikgenre.
Fattaru kommer från Stockholm och består av Kristoffer ”Stuffe” Malmsten, Morgan Röhl och bröderna Markus och Mingus Price. Helt normala killar och namn kan tyckas – men precis som superhjältar ändrar de namn då de ställer sig bakom en mikrofon. Då är det bara Mingus som har ett namn som duger. De andra har transformerats till Rah Balder, Dj Kojak och El Maco. Så fungerar hiphopen. Det finns alltid två sidor av samma mynt och den konstnärliga friheten förlängs med hjälp av masker och tagna identiteter. Det är behändigt och framför allt är det roligt. Och det är det som hiphop handlar om för Fattaru. Att det ska vara roligt.
— Det bästa med att vara Fattaru är att vi får ha roligt och att vi slipper göra en massa tråkiga saker, säger Markus.
Men ändå ser de ut som om de haft bättre dagar. De ser
trötta och slitna ut där de sitter i soffan bredvid mig på skivbolagets kontor. Mingus kliar sig konstant i ögonen, till slut tappar han en av sina linser och hoppar upp med ett vrål. Stuffe är upptagen med att äta en jättestor smörgås. Markus är den enda av dem som ser någorlunda pigg ut. Morgan är inte där överhuvudtaget.
– Vi var uppe ganska sent igår, förklarar Mingus medan han tränger sig tillbaka ned i soffan. Han fortsätter klia sig i ögonen.
Och det blir lätt så. Med ständiga intervjuer, inspelningar och konserter är det svårt att få tiden att räcka till. Det är ett hektiskt liv de lever.
– Visst är det roligt men det finns en baksida av det också, säger Stuffe, vi hinner nästan aldrig träffa våra familjer. Kanske bara två gånger i veckan. Men ändå, det här är vad jag vill hålla på med. Hela livet om jag kan. Jag vet inte om det blir med Fattaru, men musik vill jag alltid syssla med.
Fattarus musik handlar ofta om positiva saker. Men de har också en mörkare sida; en sida där de river Babylon, knackar ungmoderater med basebollträn och sätter eld på samhällsordningen.
– Det där är mer ett sätt för oss att få fram våra budskap. Vi förstärker våra metaforer och drar språket till dess spets. Och det känns bra att uttrycka sig starkt för att budskapet ska gå fram, säger Markus.
– Men vi är inte politiska för det, säger Markus storebror Mingus, det där är samhällskritik och vi säger bara vad vi tycker. Jag tycker inte att våra texter är överdrivna. De handlar om det samhälle som vi lever i.
Fattaru har ända sedan starten 1998 placerats in i olika fack. Först var de unga, sedan politiska, sedan var de hiphopens framtid och därefter var de unga igen.
I boken ”Mikrofonkåt” ger sig journalisten Fredrik Strage på uppgiften att dokumentera den svenska hiphopen. Där framställs Fattaru som ett galet gäng snorungar med en förkärlek för att snatta folköl, då de är för unga för att köpa själva.
Och fortfarande finns det inte en artikel, recension eller intervju med Fattaru som inte behandlar frågan om just deras ålder.
– Det är Fredrik Strages fel att vi blir utmålade som småbarn överallt, säger Kristoffer.
– Han lade till detaljer i boken som gjorde att vi framstod som yngre än vi var. Och nu har vi hamnat i ett fack där vi alltid får höra att vi är småbarn, säger Markus, det är jävligt tråkigt att
aldrig bli tagen på allvar. Att bli bortförklarad på grund av sin ålder.
Framtiden får avgöra om Fattaru kan tvätta av sig Fredrik Strages stämpel. Och på tal om framtiden:
— Vi ska göra fler och bättre skivor, säger Mingus och kliar sig i ögonen.
