Här händer inte så mycket
Sommaren övergår direkt i vinter på Moderna museet, som under höstmånaderna ställer ut fotografen Lars Tunbjörks bilder. Hans senaste tema är nämligen ”vinter”, i dubbel bemärkelse.
Två schäfrar sitter på vakt utanför en tegelvilla i Kiruna. Snön faller i tunga flingor och bäddar in det klarröda huset i ett tjockt täcke. Det är ett fruset ögonblick ur en svensk förortsidyll, på en gång full av kyla och värme. Motivet ter sig både mycket välbekant och läskigt främmande.
En sådan dubbelhet är typisk för Lars Tunbjörks fotografier, vare sig de är porträtt av ett sönderfallande folkhem, besök på multinationella företags kontor eller en skildring av livet bakom Paris modeveckas catwalk. Den nya utställningen visar vinterlandskap, både som årstid och som »mentalt tillstånd«.
–J ag tycker verkligen inte om vinterperioden! Det är väldigt tungt, man drar ju ner rullgardinen helt efter nyår. Men jag tyckte att jag skulle göra något kreativt av de depressiva tankarna, berättar Lars Tunbjörk på telefon från semesterfirandet på västkusten.
– För mig har vintermånaderna alltid varit en olycklig kombination av mörker, en period då jag haft lite energi och då det inte funnits så många jobb. Fast nu när jag jobbat med de här bilderna har jag blivit upprymd när det snöat och aldrig blivit ljust!
Känslomässigt plocka ut bilder
Trots de melankoliska motiven har arbetet med projektet gett Lars Tunbjörk energi och alltså fungerat lite som katharsis, en konstnärlig reningsprocess.
– Ja, för mig har det fungerat så. Om det blir så för publiken vet jag förstås inte...
Utställningen innehåller omkring 140 fotografier – även från sviten Hem, som tidigare visats på Hasselblad Center i Göteborg. Lars Tunbjörk antyder att urvalsprocessen varit krävande:
– Det är svårt att beskriva hur jag tänker när jag väljer. Men det är en känslomässig process. Jag lägger ut hundratals bilder på ett bord och plockar, plockar, plockar. Porträtt, landskap, interiörer och stilleben – allt ska hänga ihop i en tråd. Det ska finnas en grundkänsla, även om jag inte själv kan sätta ord på vad den är.
Lars Tunbjörk (född 1956) arbetade länge som pressfotograf, men kom alltmer att ägna sig åt större projekt i dokumentär, realistisk tradition. 1993 fick han sitt stora genombrott, även internationellt, med bildsviten Landet utom sig som beskriver ett sönderkommersialiserat Sverige med stormarknader och ödsliga bostadsområden.
”Det svenska” gick hem i USA
– Jag trodde att mina bilder var så svenska. Men när jag ställde ut dem i New York funkade det riktigt bra. Småstadsstämningen i fotografierna uppfattades som allmänmänskligt existensiell. Besökare från Mellanvästern sade att de kände igen sig.
Fotograferar man är det lätt att dras till det exotiska. Lars Tunbjörk har genom åren haft uppdrag i såväl Oman och Papua Nya Guinea som USA och Frankrike. Men en vistelse i Liverpool på 1980-talet förändrade hans syn på bildberättande på ett avgörande sätt.
Han hade rest dit för att dokumentera den då förfallna staden i ett bildspel för Sveriges Television, och lät olika människor – politiskt aktiva, musiker, fotbollshuliganer – ta med honom till sina egna miljöer. Fast när de så småningom fick se hans bilder tyckte de att han hade missuppfattat det mesta.
– Det blev en vändpunkt för mig. Då började jag tänka att jag bara skulle fotografera i Sverige, där jag behärskar de kulturella koderna och kan referensramarna. Till sist kom jag fram till att det nog bara var min hemstad Borås jag kunde jobba i. Det var så Landet utom sig började.
Känner sig ofta missförstådd
Häromåret kom uppföljningen, serien I Love Borås, vars bokversion Marie Lundquist beskrev så här i Svenska Dagbladet (3 juni 2007):
”Kanske skulle man kunna kalla den hyperrealism som Tunbjörk begagnar sig av för ett slags demokratiskt fotografi. [–] Envetet har han genom åren hållit fast vid en avslöjande estetik som speglar vår egen belägenhet i ett samhälle vars värdegrund är stadd i stark förvandling.”
Det är en recension där kritikern förstått vart Lars Tunbjörk vill komma, säger han. Så är det inte alltid.
– Jag tycker ofta att jag blir missförstådd. Vissa har beskrivit mig som ironisk och distanserad. Det känner jag inte igen mig i! Det är mitt betraktande förhållningssätt som missförstås som distanserat. Och min utgångspunkt är inte att vara ironisk.
Lars Tunbjörks inspirationskällor är samtidskonst och den amerikanska traditionen av dokumentärfotografi – med företrädare som Lee Friedlander, William Eggleston och Garry Winogrand. Intresset för det vardagliga och vanliga förde honom in i företagens och myndigheternas värld: i Sverige, men också på andra håll i Europa, i USA och Japan. Det blev projektet »Kontor«.
Hur var det att fotografera på skatteverk och försäkringskassor?
– För mig var det exotiskt! Visst var det med skräckblandad förtjusning jag gjorde det. Jag blev exalterad över de där tråkiga modulerna – de speciella färgerna, ljuset, stämningen... Jag skulle gärna fortsätta att fotografera kontorsmiljöer.
Under många år har Dagens Arbete varit en av de tidningar som gett Lars Tunbjörk – och andra fotografer som arbetar på liknande sätt – en publicistisk plattform.
– Han är ganska ensam om att fånga Sverige på det sätt han gör och har en väldigt bra blick för vardagsbilderna i tillvaron. Han ser det som alla ser, men normalt sett går förbi, säger tidningens bildredaktör Göran Widerberg.
– Ingen går väl och drömmer om att hamna på en Lars Tunbjörk-bild när man går omkring i köpcentrat och klämmer på ett paket korv eller provar en tomtemössa. Men det är ju så livet ser ut! Lägger man ihop alla de bilder han tar under lång tid blir det en omisskännlig helhet, med både humor och ett underliggande allvar.
Lars Tunbjörk tycker att han mest av allt porträtterar sig själv, snarare än sitt hemland. Men han konstaterar att han lämnat idén att enbart fotografera på hemmaplan:
– För det här projektet var jag några gånger i Kiruna – och det är ju väldigt exotiskt för mig! Det blev ganska extrema vinterlandskap, säger han.
– Sverige är ett knepigt ställe att fotografera. För det händer inte så mycket
