Här bevaras folkets språk
Har du hittat äggblomster* i trädgården? Eller slagit ögon-kanken* i en öppen skåpslucka? Då är du nog uppvuxen i Blekinge. Eller så har du rotat i Uppsalas dialektarkiv.
På 50 000 skivor och sju miljoner små lappar finns landets språkskatt bevarad. Väl organiserad efter ortsnamn, dialektala ord eller i vilket landskap det används. Arkivet är samlat från mitten av 1800-talet, men de äldsta dialektuppteckningarna är från 1600-talet och finns i kopior i stället för original. Det är ju tråkigt med flottiga fingeravtryck på antika papper.
Vi befinner oss på dialektarkivet i Uppsala, ett av fyra i landet. Arkivet ingår i det statliga Institutet för språk och folkminnen, Sofi, som samlar in, bevarar och forskar om dialekter, namn och folkminnen.
Leif Nilsson är namnvårdskonsulent på Sofi. Han skrattar lite åt frågan om det finns en standardmening, som alla får säga när dialektforskarna samlar in material.
– Vi söker upp människor som är födda, uppvuxna och har levt hela livet i samma socken. De får berätta om orten och sig själva, då får man folkminnet på köpet av dialekten och vice versa.
Han fyller i att ett genuint uttal av ett ortsnamn ofta hjälper till med tolkningen av namnet. Ibland ser det skrivna namnet helt annorlunda ut än det uttalas.
En doft av gammalt papper
Arkivet är kallt. En låg temperatur är bättre för att bevara materialet. Det doftar av gammalt papper, som samlat på sig lite damm, nästan som på bibliotek. Hyllorna, med alla sina små trälådor, är fulla av rektangulära små papperslappar.
En del har röda siffror, så man kan hitta en viss plats på ett kartark, som finns längre in i rummet. Alla lappar är signerade av den som upptecknat dem. De är antingen prydda med ord, vad de betyder och hur de används i en mening, eller med ett ortsnamn och en förklaring var namnet kommer ifrån. Ändå känns arkivet förvånansvärt litet. Ord tar inte så mycket plats.
Dialekterna är återupprättade
Under 1940- och 1950-talet var utjämningen, eller snarare utrotningen, av dialekter ett politiskt mål. Alla skulle tala rikssvenska, speciellt lärare.
Annika Karlholm är forskningsarkivarie på Sofi i Uppsala. Hon berättar att ända in på 1980-talet var de som studerade nordiska språk tvungna att gå hos en talpedagog för att lära sig rikssvenska.
– Det har skett en ideologisk förändring, och i dag har dialekter högre status. Det är inte längre ett problem att tala med dialekt, folk blir i stället snarast tvåspråkiga och väljer när de talar vad.
Rikssvenskan är en konstprodukt. Det var efter medeltiden som försöken med att standardisera skriftspråket började. Annika Karlholm förklarar att det är hur det dialektala talspråket skiljer sig från skriftspråket som dialektforskare undersöker.
– Men dialekter är svenska språket, säger hon. Det är variationerna som gör språket levande.
Har du något favoritord?
– Vilken svår fråga! Jag har ingen direkt favorit. Men det är ofta härligt att höra dialektord i sin rätta miljö, i en helt vanlig mening: »De blåst vesta ... å båuran frå sjöa dåna å slår doft oppi strannfjåru*«. Det är som att lyssna på poesi!
Många anpassar sin dialekt
Dialekter har alltid funnits, även om de förändras över tid. När människor bodde mer isolerat i socknar levde språket ett eget liv och skilde sig från en socken till en annan. Dialekter utvecklas i vår strävan att skilja oss från varandra, men utjämnas när vi strävar efter en likhet med en annan grupp. Annika Karlholm förklarar att många byter eller förändrar sin dialekt om de flyttar för att passa in i det område där de befinner sig.
Hon skriver tillsammans med Eva Thelin på ett nytt svenskt dialektlexikon. Det kommer ta cirka tio år, vilket är ganska kort tid inom ordboksvärlden. Det ska ersätta det förra, skrivet av Johan Ernst Rietz på 1860-talet. Tills lexikonet är klart kan man roa sig med att lyssna på dialekter från hela Sverige via institutets hemsida.
– Vi gör ett mindre, lite enklare och mer populärvetenskapligt lexikon. Vi väljer ut godbitarna och plockar in de ord vi fastnar för, säger Annika Karlholm.
Urvalet är särdialekter. Det är ord som inte finns med i Svensk ordbok, Svenska Akademins ordlista eller Svenska Akademins ordbok, men ändå används inom minst tio olika socknar eller tre landskap. Målet är att väcka intresset för dialekter hos allmänheten. Något som Fredrik Lindströms populära språkböcker och tv-program har hjälpt till med.
– Han har definitivt gjort dialekter och forskningen om dem populär. Man måste inte göra det så svårt hela tiden, det kan vara kul också, säger Annika Karlholm.
Men varför ska vi bevara dialekter?
– Dialekter är berikande, språket skulle utarmas om alla pratade likadant. Dialekter är en del av vår kultur.
* Det här betyder dialektorden i texten
Äggblomster är ett dialektalt ord för maskros.
Ögon-kanken syftar till pannbenet närmast ögonbrynen.
Båra [uttal båura]: våg (i sjö), bölja
Strandfjåru: strandkant
Butt: kvitt (Bohuslän)
Byxa: att planlöst springa hit och dit (Småland och Västergötland)
Öla: en liten holme i en myr (bland annat på Gotland)
Ölma: titta stint, surt, blänga (bland annat i Västergötland)
Älska: att tämja ett husdjur (bland annat i Gästrikland och Medelpad)
IMMATERIELLA KULTURARV
På regeringens uppdrag undersökte Sofi om Unescos konvention om skydd av de immateriella kulturarven kan genomföras i Sverige.
Immateriellt kulturarv kan vara seder, hantverkskunskap och språkliga uttryck som dialekter.
Sofi föreslår att konventionen skrivs under. De vill även skapa ett råd av myndigheter och intresseorganisationer och bygga ett nätverk för att fördjupa och förenkla samarbeten. Sofi har till exempel hjälp av hembygdsgårdar för att samla in folkminnen.
