Gustaf Skarsgård flyr Sovjetunionen
Fredrik Sahlin blir egocentrisk efter att ha sett en filmatisering av Adjustment Bureau.
Det var den där fredagsmorgonen i februari då ovädret drog in över landet. På gatan låg 40 centimeter oplogad snö så bilen var inte att tänka på. Pulsade iväg mot tunnelbanan som visade sig lagt ner verksamheten, likaså busstrafiken. Efter en halvtimmes enveten Frostmofjällsvandring nådde jag tennistältet – som rasat under snömassornas tyngd. Ytterligare premisser: jag hade ont i halsen, man ska egentligen inte sporta då, inte bra för hjärtat, dessutom hade jag för ett kort tag sedan varit inne på sjukhuset för arytmier. Den rimliga slutsatsen av allt ovanstående är att någon där uppe ville hindra mig från att falla död ner på tennisbanan. Eller… nja, snarare tyder det på en extrem egocentrism att tro att någon skulle lamslå en hel miljonstad bara för att hindra mig från att spela tennis, men just då tedde det sig så – och detta på grund av att jag dagen innan hade sett en filmatisering av sci-fi-mästaren Philip K Dicks Adjustment Bureau där det går omkring ett gäng änglar i CIA-outfit och ser till att vi inte avviker från »The Chairmans« gudomliga plan. Om någon ändå försöker forma sitt eget öde lägger de hinder i vägen. Matt Damon gör den lovande politikern som mitt under valspurten möter en kvinna som han inte ska kära ner sig i, eftersom det kommer att rucka världsordningen, men han gör så ändå. Med bitvis fantasieggande resultat. (Bio 11/3)
— •l• —
I balett-thrillern The Black Swan framgår det med all önskvärd tydlighet att vi människor inte behöver en Gud för att sätta käppar i livets hjul, det klarar vi alldeles utmärkt själva. Natalie Portman i huvudrollen och Darren Aronofsky i registolen har skapat ett riktigt suggestivt drama om vådan av benhård konkurrens, prestationsångest och inte minst om det psykologiska arvets destruktivitet. (Bio 4/3)
Det har ju på senare tid pratats en hel del om svenska skådespelares triumfer i Hollywood (vilket egentligen ska läsas »medverkan«, det räcker ju att en svensk får vara med och leka med de stora grabbarna för att det ska vara en nyhet) och i The Way Back är det den begåvade Gustav Skarsgårds tur att kliva in i en liten utländsk biroll. Dramat bygger den världskända boken The Long Walk skriven av en av överlevarna efter den långa och svåra flykten från ett sovjetiskt fångläger 1941. De stretar 600 mil(!) söderut, från Sibirien till Indien. Enligt sena uppgifter är den litterära förlagan en ren amsaga, vilket i och för sig inte gör den sämre som filmstoff – det gör däremot det förvånansvärt sega berättandet. (Bio 25/3)
— •l• —
Och så har regissören Lena Koppel gjort fiktion av Glada Hudik-teaterns framgångar i Hur många lingon finns det i världen? Glada Hudik började som en verksamhet på ett dagcenter för utvecklingsstörda och har successivt vuxit till en publikdragande succéteater. Jag har i skrivande stund inte sett filmen, däremot den mycket utförliga trailern som vittnar om en klassisk feel-good där tidiga motgångar i form av en rigid och oförstående omgivning vänds till slutgiltig kollektiv triumf. Huruvida Koppel och gänget lyckas gjuta eget liv i denna flitigt nyttjade mysmall återstår att se. Endast The Chairman vet. (Bio 18/3)
Förresten: missa inte Murakami-adaptionen Norwegian Wood. Vacker som ett vattenfall, djup som en fjord. (Bio 11/3)
Fredrik Sahlin är filmrecensent och journalist. Han tipsar om film och dvd i ST Press.