Göthe ömmar för avvikarna
Staffan Göthe är en av landets främsta och mest spelade dramatiker. 1972 skrev han sin första pjäs En natt i februari. Efter den jättesuccén har följt ett pärlband av pjäser för barn och vuxna. Mest uppmärksammad är En uppstoppad hund. I höst kommer en samlingsvolym med hans dramatik.
Med ett värmande leende och kaffe och mandelkaka välkomnar Staffan Göthe oss i sin arbetslokal på Södermalm i Stockholm. Utsikten över Långholmen och Mälaren är hänförande. Väggarna pryds av minnen från hans långa teaterbana och på skrivbordet står en luggsliten leksakshund.
Det är en present han fick vid urpremiären av En uppstoppad hund på Norrbottensteatern i Luleå – staden som format denne säregne teaterman. Pjäsen är en modern klassiker. Den har spelats på Stockholms stadsteater, på Folkteatern i Göteborg, av fria teatergrupper och av unga teaterhögskoleelever. Såväl publik som skådespelare bara älskar historien.
– Varför just den pjäsen väcker så starka känslor har jag förstås funderat över. Kanske handlar det om att man får följa karaktärerna under hela deras liv, säger Staffan Göthe.
En uppstoppad hund ingår i släktkrönikan om den norrbottniska familjen Cervieng. Övriga pjäser är La Strada del Amore, Den perfekta kyssen, Ett lysande elände och Temperence.
Cerviengsviten, vars yttre dramatik följer Sveriges omvandling från folkhem till en plats för klippare och satsa på dig själv-anda, är ett unikt projekt i svensk teaterhistoria.
Idén föddes när Staffan Göthe hamnat i en kreativ kris. Han ville ha en grundstomme att återvända till som gav struktur åt skrivandet. Så han skapade ett stort hotell och befolkade det med olika karaktärer att vid behov plocka fram.
– Varje del i serien har en egen form. Jag tar hellre risken att misslyckas än att göra något som fungerat tidigare. Extra djärv är jag när jag arbetar för barn. De har inga förutfattade meningar om hur teater ska vara.
Allt Staffan Göthe skriver handlar om existentiella frågor. Det genomgående temat är människors känsla av ensamhet och övergivenhet och flykten från verkligheten. Speciellt ömmar han för livets ”outsiders”, avvikarna och de irrationella, dit han som konstnär hör.
Hans pjäser beskrivs nästan alltid som väldigt svarta. Men själv ser denna dramatiker sig som optimist och han vill inge hopp.
– Visst har mina texter en svärta, men de är inte sorgliga. Ibland är de tänkta som en satir, eller en varning, och det finns gott om humor och värme.
Språket är oerhört viktigt för Staffan Göthe. Han tycker det vore ointressant att skriva en dialog som avbildar hur människor pratar. Istället använder han ett scenspråk som ger lyster åt vardagen.
Den politiskt korrekta samtidsdramatiken ger honom migrän. Han anser att det borde vara böter på att framföra pjäser som idealiserar eller förklenar en viss människotyp – som män, kvinnor, invandrare, ”den lilla människan” etc.
Staffan Göthe bygger sina pjäser i två lager. En del som är förankrad i svensk realism och en del absurdism, alltså poesi och drömmar.
Det är skådespelarnas kniviga uppgift att skruva till och få ihop texten.
– Jag vet att mina pjäser är svårspelade och ställer höga krav på skådespelarnas inlevelseförmåga. Därför skriver jag scenanvisningar som de kan ha som stöd.
Staffan Göthes egen favoritpjäs är doldisen Boogie woogie som han skrev för Skånska Teatern.
– Dalateatern tänkte spela den i höst, men skådespelarna ansåg att den var för svart, säger han med en liten suck. Därför blir det La Strada del Amore istället.
En fri grupp i Göteborg funderar på att sätta upp Byta trottoar, Staffan Göthes senaste pjäs som han spelade ihop med Staffan Westerberg på Teater Brunnsgatan i Stockholm. Intresset för den udda berättelsen gläder honom.
– Det är väldigt konservativt inom teatern. Teaterpubliken verkar heller inte vilja ha annat än det konventionella gestaltandet. På så vis är filmpubliken mycket öppnare.
Varje gång en pjäs hanteras av en ny ensemble är det som om Staffan Göthe återupptäcker texten. Alla uppsättningar gillar han självfallet inte. Men han glömmer en dålig föreställning när han sett en bra.
Att som Staffan Göthe både arbeta som dramatiker och skådespelare är ovanligt. Själv tycker han att den ena yrkesrollen är en förutsättning för den andra.
–
Teaterscenen är som ett instrument för mig. Det handlar bara om att jag spelar i olika tonlägen.
De senaste åren har han medvetet låtit skådespelaren vara i fokus. Staffan Göthe har ingått i Dramatens ensemble och gjort stora roller i Det blodiga parlamentet, En folkets fiende och Skogen m fl. Teaterkritikerna har hyllat hans insatser och Staffan Göthe tycker perioden på nationalscenen varit utvecklande.
– Att jag sagt upp mig från Dramaten har ingenting med den nye teaterchefen Staffan Valdemar Holm att göra, betonar han. Egentligen är det lite trist att gå just när teatern tycks vara på väg in i en spännande konstnärlig utveckling. Men det är dags att bryta upp. Jag gillar inte maratonlopp.
Staffan Göthe ska på halvtid inneha en professur på Teaterhögskolan i Malmö där han ”som arg ung man” var rektor på 70-talet och frilansa resten av dygnet.
Just nu är det boken med hans samlade dramatik, tjugofyra pjäser och några sketcher, som upptar hans tankar.
– Det är både en myt och en realitet att folk inte läser dramatik, säger han. Ambitionen är därför att göra texterna så lättillgängliga som möjligt genom att inte dela in dem i dialogavsnitt. Vi får se om det fungerar.
I höst spelar Staffan Göthe den trångsynte hovmästaren Malvolio i Shakespeares Trettondagsafton på Örebro Teater. Teaterchefen Finn Poulsen, en av de regissörer som betytt mest för honom, regisserar.
Staffan Göthe lockas inte av idén att bilda en egen teatergrupp trots att många velat få honom till det.
– Jag vill inte ägna tid åt att fjäska för kulturrådet. Men jag leker med tanken att starta en teaterverkstad för dramatikerelever och regissörselever. Det skulle vara som att förverkliga drömmen jag hade som grabb om att bli cirkusdirektör, säger han och blicken försvinner ut över den istäckta Mälaren mot landet i norr.
