Gjutarens största utmaning
Är de klassiska statyerna i slottsparken på Drottningholm bekanta? Italiensk marmor? 1700-tal? Sorry. De är av betong och gjutna i slutet av 1900-talet av konstgjutaren Anders Tegeström.
Anders Tegeström bor och har sin ateljé utanför Södertälje. Bostadshuset i rött trä från 1910 ligger vid en kvarnbäck i skogskanten och är en gammal arbetarebostad till stora gården Högantorp strax intill.
Utanför knuten står ett par mindre betongblandare bland kasserat material: ett ensamt manshuvud, en liggande näsa, en bit av en arm… Det är inte svårt att förstå att en konstgjutare håller till här.
Från början hade Anders tänkt bli skulptör. Snart upptäckte han emellertid att han mest stod i gipsverkstaden på Konstfack. Han gjorde inte bara sina egna utan även kompisarnas gjutningar.
Under sista året på Konstfack kom han fram till att han inte ville bli fri konstnär. Han ville jobba med rejäla grejer. Nu gör han det.
– När möjligheten kom att köpa det här, så passade det oss väl. Jag hade aldrig kunnat vara föräldraledig på halvtid om jag inte haft ateljén hemma.
Anders och hans hustru Anna Tegeström-Wolgers har delat på föräldraledigheten för de tre barnen Cecilia, Leo och Valdemar. Hustru Anna är skulptör och lärare på Konstfack på halvtid.
Just nu är det mest arbete och familjeliv för Anders, men tidigare tog ridning och orientering mycket av hans tid. Jakt och fiske har kommit till på senare år, men sådant får vänta tills barnen blir större, även om han bor bra till med såväl Mälaren som skogen runt knuten.
Fågelvägen över Mälaren har han bara 15 kilometer till Lovön och Drottningholm, där hans avgjutningar pryder parken. Originalskulpturerna, som verkligen är 1700-tal och italiensk marmor, har räddats till en plats där varken luftföroreningar eller tidens tand kommer åt att knapra på dem.
Just detta är själva orsaken till att Anders överhuvudtaget gör kopior av klassiska skulpturer: Eftervärlden ska få se hur de en gång sett ut.
– Kopierandet i sig har inget egenvärde. Jag ser det mest som konserveringsteknik, en tredimensionell fotografering för att bevara ett kulturarv.
Känslan för kulturarvet fick Anders under nio år på Nationalmuseum i Stockholm direkt efter Konstfack. Dit kom beställningen att restaurera Drottningholmsstatyerna och där fick han lära sig konservatorns hantverk. Han fick träna på att först restaurera originalet, sedan göra en form och därefter gjuta en kopia.
Drottningholmsjobbet var inte så alldeles enkelt. Expertråd måste hämtas från flera håll både inom och utom landet. Anders fick gå på kurs på Cement- och Betonginstitutet tillsammans med andra betongarbetare.
Själva formtagandet är det han nu räknar sig som expert på.
– Det är tidskrävande. Bara att få fram fogfria formar till det första jobbet på Drottningholm tog två år. Men formtagandet måste få ta tid, när man arbetar med gamla sköra skulpturer. Inte minsta skärva från originalet får följa med, när jag lossar formen.
Först måste han se till att originalet håller, lappa och laga om så behövs. Allt ska ju finnas med i formen – alla rynkor, tygveck, näsvinklar – och samtidigt sitta kvar på originalet, som inte heller får bli fettfläckat eller missfärgat. Eftersom varje projekt är nytt måste han pröva sig fram.
Förra våren hade han lärlingar, ”två duktiga konservatorer” som var hos honom i ett halvår för att lära sig ta form på hällristningar.
Riksantikvarieämbetet hade kontaktat Anders för att få en betongavgjutning av en bohuslänsk hällristning. Man ville skydda originalet, Fossumhällen från Tanums Hede, men ändå kunna visa hur ristningen ser ut.
– Hällristningsjobbet är nog mitt svåraste hittills, säger Anders. Ristningarna är så gamla och ömtåliga och måste bevaras som de är – utan minsta fläck.
Där sattes han kunskaper och skicklighet verkligen på prov, först för att hitta ett bra släppmedel som isolerar stenen från formmassan. Sådant kräver flera prov på mindre känsliga ställen. Här blev det tapetklister. Vax eller vaselin som han annars använder kan ge fettfläckar.
Som formmassa kom han fram till att en kautschukmassa passade bäst för hällristningarna, som har så många smådetaljer. Han tryckte ut massan för hand, för att med sann fingertoppskänsla avgöra hur ömtålig ytan var. Den gummiform som blev resultatet fick sedan ett ytterhölje i gips för stadgans skull.
Själva betongblandningen kräver också prov för att ge rätt hållfasthet, struktur och färg. Kopian ska ge en illusion av originalet samtidigt som det ska framgå att det är en kopia. Anders fick tillsätta både rött och brunt pigment för att uppnå likheten med en bohuslänsk granithäll.
Det lyckades bra och avgjutningen finns nu på plats, infogad i marken 100 meter från Vitlycke museum i Tanum.
– Marmorsten, stenblandning eller konststen, brukar jag säga till känsliga kunder, men det är vanlig dj-a betong.
Kraftuttrycket till trots är Anders Tegeström hängivet intresserad av betong och kan tala hur länge som helst om det.
Han har flera grundrecept med vit eller grå cement och med olika ballastmaterial – alltifrån marmorkross till singel. Blandningarna beställer han från sina leverantörer och sätter själv bara till vatten och pigment. Som armering använder han enbart rostfritt material.
– Det är prövandet som tar lång tid. Varje jobb jag gör är ju nytt, nya nyanser och nya ytor. Alla de historiska jobben har så ömtåliga förlagor, att det bara inte får bli fel. Det måste beställaren kunna lita på.
En sekunda S:t Erik från Uppsala domkyrka står på post vid grinden till bostadshuset. Den blev inte godkänd av den allra strängaste kritikern – han själv.
– Jag valde att göra en till, för det var blåsor i den här och det jag lämnar ifrån mig ska vara tip-top.
Alldeles utan intresse är det inte att S:t Erik står därute i ur och skur.
– På S:t Erik kan jag följa hur betongen åldras och jag tycker det är så spännande att se – vad som händer, vad som kan växa på den och varför. Det har jag nytta av i mitt arbete.
Fast han inte är mer än 38 år fyllda, har han redan börjat tänka på sitt eget åldrande eller åtminstone den tid, då han inte längre orkar med gjutarjobbet.
– Det är tungt och frestar på kroppen, när man blir äldre. Jag jobbar ju för det mesta ensam, utom vid vissa moment då jag tar in en hantlangare. Visst skulle jag kunna ta in en lärling och lära upp i själva hantverket, men jag skulle hellre vilja arbeta som rådgivare.
Han tycker att han lärt sig så mycket som han vill dela med sig av, till exempel till arkitekter och designers för att visa vad man kan göra, vilka möjligheter som finns.
– Man skulle kunna göra mycket mer för betongen estetiskt, säger han.
Låter det inte som ett löfte? Eller åtminstone en önskan.
Anders Tegeström
Han är 38 år och konstgjutare.
Utbildning: Grundis (Grundskolan för konstnärlig utbildning på S:t Eriks folkhögskola i Stockholm) och sedan Konstfack.
Familj: Hustru Anna och barnen Cecilia, 5, Leo 2,5 och Valdemar 1,5 år.
