Fönster mot världslitteraturen
Knappt en procent av de böcker som ges ut i Sverige är skrivna av författare från länder utanför Europa och USA. Tidskriften Karavan har tagit på sig uppgiften att presentera författare som svenska läsare hittills har gått miste om.
Hört talas om de berömda författarna Ama Ata Aidoo, Tarík Dursun K och Mahasweta Devi? Eller Kinas mest lästa författare Wang Shou, beskriven som en kinesisk Kerouac?
Inte så troligt, kanske, eftersom ingen av dem har givits ut på svenska i bokform. Det mesta av världens stora litteratur går vår näsa förbi. Och så har det varit länge.
– När jag kom hem från en resa till Indien 1988 letade jag efter böcker därifrån för att försöka förstå landet bättre. Det var då jag upptäckte hur otroligt lite som finns översatt, berättar Birgitta Wallin, redaktör för tidskriften Karavan.
Men några år senare startade en grupp i Göteborg, anförda av eldsjälen och lokföraren Håkan Danielsson, tidskriften Halva världens litteratur för att visa på viktiga författarskap från världen utanför Europa och USA och sätta press på förlagen. Förra året fick tidskriften Föreningen Sveriges kulturtidskrifters utmärkelse Årets kulturtidskrift. Då var namnet ändrat till Karavan.
– Ordet karavan har sitt ursprung i persiska och sanskrit. I min uppslagsbok beskrivs betydelsen som ”människor och djur på färd genom oländiga trakter”. Det var som poesi, jag tyckte det passade väldigt bra. Och vad är väl livet annat än en resa, säger Birgitta Wallin, som började arbeta som redaktör i mitten av 90-talet.
Skönlitteratur från andra världsdelar ger en vidare inblick än massmediernas korta rapporter, som mestadels handlar om krig och andra katastrofer, framhåller Birgitta Wallin. I romanen och dikten försvinner den oformliga massan, i stället framträder individen.
– Böckerna minskar avståndet till människorna det handlar om, man ser att här pågår ett vanligt liv också. Alla sidor ska få plats: det ljuvliga, det groteska och det våldsamma.
– Och så finns ju en oerhörd skatt att ösa ur med Asiens gamla rika kulturer och Afrikas långa tradition av muntligt berättande.
De författarskap som ändå finns representerade på svenska kan vi många gånger tacka de små förlagen för, som Tranan, Alhambra och Symposion. Även det lite större förlaget Ordfront bidrar.
– De stora förlagen gör ett tankefel, tycker jag. De vill ha garantier för att ”detta är en ny Arundhati Roy”. Men om inte förlagen är villiga att ta risker kommer de själva att förlora i långa loppet. Astrid Lindgren var inte heller stor och känd från början, säger Birgitta Wallin.
Ett viktigt skäl till att förlagen inte satsar mer är att de stora tidningarnas kulturredaktioner har dåliga kunskaper om litteratur från Afrika, Asien och Latinamerika, och därmed drar sig för att recensera sådan utgivning, tror Birgitta Wallin. Då får förlagen ingen draghjälp.
Men hon är ändå optimist. Invandringen har fört världen till Sverige, människor reser som aldrig förr, musik från världens alla hörn hittar hit och vi tar del av matkulturer från fjärran länder. Detta öppnande för världen kommer i sinom tid också få sitt genomslag inom litteraturen, menar hon. Förlagen kommer att inse att här finns de spännande författarna.
I dag syns exempelvis en stor nyfikenhet på indisk litteratur. Dock översätts enbart författare som skriver på engelska, ingen av de stora författare som skriver på indiska språk finns i våra svenska bokhandlar.
Men det blir det snart ändring på. I höst kommer förlagen Tranan och Ordfront ut med böcker av Krishna Sobti, som skriver på hindi, och U R Anantha Murthy, som skriver på kannada. Den senare har först råöversatts av Hans O Sjöström från en engelskspråkig version.
– Sedan reste han till Indien och gick igenom boken med en indisk översättare som hade originalet i sin hand, berättar Birgitta Wallin. Den indiska översättaren lagade också all mat som förekommer i boken!
Samtidigt som dessa böcker ges ut i Sverige kommer en svensk poesiantologi ut i Indien, på hindi.
Författare som tagit del av andras kulturer, samtidigt som de har ett ben rotat i den egna myllan, skapar ofta den intressantaste litteraturen, tycker Birgitta Wallin. Och författare från andra delar av världen har många gånger denna större bredd. De kan se åt flera håll samtidigt.
– Ett bra exempel är kinesen Mo Yan. Han använder lokala traditioner i sitt berättande, men har också haft William Faulkner som viktig inspirationskälla.
Bredden i den litterära plattformen var också påtaglig under de besöksresor som en grupp svenska och indiska författare gjorde i varandras länder för några år sedan.
– De indiska författarna är uppfostrade med den brittiska litteraturens klassiker, de har läst de franska modernisterna och så vidare. De har helt enkelt på många sätt en större utblick och större bildning.
Eller ta Gennadij Ajgi, som Birgitta Wallin träffade på poesifestival i Casablanca. Poeten Ajgi har sina rötter i folkdikten i ryska Tjuvasjien och i fransk modernism, men har också i sitt hemland varit med om att bilda ett Bellmansällskap. När Birgitta Wallin nämnde den persiske 1100-talspoeten Omar Khayyam utropade Ajgi:
– Ah, Khayyam! C’ est Bellmanisme!
Fotnot: Arundhati Roy är den unga kvinnliga författare från Indien som gjorde succé med romanen ”De små tingens gud” för några år sedan.
Karavanredaktörens egna favoriter
Mahasweta Devi, Indien:
– Jag har träffat henne en gång. Det första hon sa var: Shoot! Hon är nog den tuffaste person jag har mött, berättar Birgitta Wallin.
Devi är nyskapande i sitt språk bengali. Hon blandar högt och lågt, och tar också in gatuspråket, vilket är ett brott mot indisk tradition. Hon skriver ofta om kvinnor som från vår utgångspunkt skulle betraktas som offer. Men i hennes böcker genomgår de ett förvandlingsnummer och tar sin rätt.
– Mahasweta Devi skriver stor litteratur och är en av dem som borde översättas till svenska, anser Birgitta Wallin.
Hittills finns emellertid bara en novell, publicerad i Karavan, men mycket är utgivet på engelska. Bland annat har den välkända indiska filosofen och litteraturteoretikern Gayatri Spivak gjort det till sin uppgift att översätta henne till engelska.
Devi har skrivit mer än 100 böcker, men – enligt egen utsago – bara 30 som är bra. Resten var brödskriveri.
Henrik Nordbrandt, Danmark:
En poet som gått ”åt andra hållet” och hämtat inspiration från österländsk kultur. Fick Nordiska rådets pris förra året för diktsamlingen Drömbroar.
– Henrik Nordbrandts böcker har jag satt i händerna på människor som inte läser så mycket annars, och de har tagits emot väl, säger Birgitta Wallin.
Nordbrandt för ett vagabonderande liv och har levt i bland annat Turkiet. En tidigare bok, Handens skälvning i november, är en hyllning till Omar Khayyam och dennes ”fyrradingar”.
Omar Khayyam var – förutom poet – persisk matematiker, filosof och astronom och levde 1048–1122.
– Hjältarna i hans verk är de som varit de mest bespottade. Så är det också hos Nordbrandt. Hans dikter är ofta illusionslösa, men han har också skrivit fina kärleksdikter.
Michael Ondaatje, Kanada:
Romanförfattare och poet, uppväxt i Sri Lanka. En representant för ”blandlitteraturen”, ett författarskap med ett ben i asiatisk kultur och ett i västerländsk kultur.
– Många känner till Den engelske patienten efter filmen som bygger på Ondaatjes bok. Men filmen tar bara ett spår av de många som finns i boken.
Ett par av personerna i boken finns även med i den tidigare I skepnad av ett lejon. En underbar bok, tycker Birgitta Wallin.
Michael Ondaatjes senaste, Anils skugga, är en mörk skildring av ett folkmord på Sri Lanka.
– Men i den lyser starka stråk av en tilltro till människan, säger Birgitta Wallin.
