FLYKTINGAR VID DEN RIKES PORT

KULTUR: SANNA TÖRINGE2003-12-16
Av:  Sanna Töringe

I min förra krönika blottlade jag min okunskap på ett förfärligt sätt, när jag skrev att överättaren valt termen ”osmanska riket”. Jag är för närvarande nergrävd i böcker om blomsterlökar och paradisiska trädgårdar i the Ottoman Empire och har förlorat alla perspektiv.
På svenska heter det osmanska och det är alldeles korrekt för mannen som samlade härskaror runt sig hette Osman.
Engelsmännen kan slänga sig på sina ottomaner och jag ska försöka kravla mig upp ur min blomsterhistoriska bokhög och se samtiden i vitögat.

Ett bra sätt är att ge sig in i läsning av Jeremy Hardings De ovälkomna. Flyktingar vid den rike mannens port. Den för läsaren vidare från alla snapshots på flyktingar i tält, på båtar, i köer vid gränser.
Harding lyckas både analysera och få fatt på de enskilda ansiktena, på det sätt som de bästa journalisterna alltid gör.
I Pristina i Kosovo möter han en gammal man som hette Marinkovics och låter på ett par sidor hans sorgliga historia få åskådliggöra själva flykten.
Harding följer med italiensk kustbevakning för att jaga människosmugglare utanför Apuliens kust och möter själva smugglaren på ett tehus i Tanger.


Den unga författaren Zadie Smith har fått maximal uppbackning i lanseringen av sin debutroman Vita tänder. Den är så tjock, nästan 500 sidor och jag önskar så att hennes redaktör hade fått henne att stryka lite grann.
Den är jättebra-småtråkig-jättebra-småtråkig. Det småtråkiga är inte dåligt, det är bara några sidor för mycket av allting. Det som är bra är lysande, med ett språk som dansar och sparkar. En applåd för översättaren!
Vita tänder handlar om den totala uppblandningen av människor från Jamaica, Bangladesh och engelska England.
Afrokryllhår blandar sig med rödknottriga engelska armar, fish and chips samsas med samosas och mitt i detta världskvarter i London sitter en forskare med en klonad Framtidsmus som ska förändra allt.       

Ibland händer det att man läser något som känns alldeles nytt. I Maja Lundgrens Pompeji är det så. Hon tar sig friheter i sitt sätt att skriva som gör mig fnittrande lycklig.
Det är vanvördigt och hoppigt och jag följer med in i Pompejis gränder och det är år 78–79, alldeles innan jordbävningen och människorna i Pompeji gör allt det som man har läst om, mycket futuere bene, cunnum lingere och pedicare.
De som kan latin får blunda, för detta är oanständigt. För alla andra finns det en förklaring i boken. Jag säger inte mer.

Böcker

Jeremy Harding: De ovälkomna. Flyktingar vid den rikes port
(Översättning: Thomas Andersson. Wahlström & Widstrand)


Zadie Smith: Vita tänder (Översättning: Erik
Andersson. Albert Bonniers förlag)


Maja Lundgren: Pompeji (Albert Bonniers förlag)

ÄMNEN:

Kultur
Typ
Vet du mer om det ämne som artikeln handlar om, eller om du har tips till redaktionen i något annat ämne, kan du lämna ditt tips här. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.
Om du anser att artikeln innehåller fel, beskriv här vad dessa fel består i. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.

Om du vill debattera det ämne artikeln handlar om, kan du skicka in en debattartikel till Publikt för publicering under vinjetten Debatt. Publikt publicerar inte anonyma debattinlägg, du måste därför alltid ange ditt namn och dina kontaktuppgifter. Redaktionen förbehåller sig rätten att korta och redigera insända debattartiklar. Skicka ditt inlägg som ett Worddokument på mejl till redaktionen.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
CAPTCHA