Enkla budskap är inte Khemiris grej
Hans nya roman är den mest personliga hittills. I den återkommer Jonas Hassen Khemiri till frågor om vem som har makten att definiera en person.
Kan omvärldens bild av en själv förändra en? Några dagar efter att självmordsbombaren Taimour Abdulwahab sprängt sig till döds i centrala Stockholm skrev Jonas Hassen Khemiri om de motstridiga tankar en ung svensk kille med arabiskt ursprung hade efter dådet. Krönikan Jag ringer mina bröder formulerade hur det känns att plötsligt bli hopbuntad med ett »dom«. Texten spreds snabbt via sociala medier.
– Den fick liv på ett sätt jag inte varit med om innan. Det var fascinerande. Det kändes häftigt att vissa kunde känna igen sig i min ambivalens.
Krönikan har nu blivit en kort roman, med samma titel. Huvudpersonen Amor irrar runt i Stockholm och försöker bete sig maximalt normalt efter bombdådet. »Raka era kinder. Sätt på er hela och rena kläder. Observera: kläderna ska vara precis lagom anonyma. Dom får absolut inte vara så anonyma att dom sticker ut i sin anonymiskhet.«
Romanen kretsar kring identitet, precis som hela Jonas Hassen Khemi-ris författarskap. Gång på gång återkommer han till frågan: Vem har makten att definiera vem du är?
– Under vissa perioder har jag försökt gå så långt ifrån mig själv som möjligt i mitt skrivande. Det har funnits en lockelse efter platser jag inte kan något om, säger han.
Jonas Hassen Khemiri har själv duckat för de kategoriseringar som många gjorde av honom efter succédebuten Ett öga rött. I hans texter vävs flera röster och språkliga nivåer samman, och han undviker tydliga ställningstaganden. Det har förbryllat journalister – en kritiker tyckte att Jonas Hassen Khemiris ironi slog åt alla håll: »En grimas åt alla blir gärna en grimas åt ingen«.
– Jag älskade det. Jag vill aldrig att texten ska mynna ut i en trygg känsla av ett enkelt budskap, säger han.
Han undviker ofta smidigt frågor om sig själv. Men när vi möts över en bryggkaffe på kafé Ritorno i Stockholm erkänner Jonas Hassen Khemiri att den senaste romanen är hans mest personliga hittills. Precis som Amor hör han nämligen röster, det är på det viset skrivandet börjar. De är så tydliga att han till och med måste bära med sig hörlurar för att vila huvudet med musik.
– Jag kan verkligen se mig själv i huvudpersonen. I likhet med honom har jag stora problem med att skilja på inre och yttre röster. Det låter som att jag är schizofren och det är jag inte, säger han med en konstpaus och ett leende:
– Eller?
Jonas Hassen Khemiri är som sina böcker – seriösa, men med en humoristisk udd. Han är genuint trevlig, lyssnar uppmärksamt och hälsar diskret på ett par bekanta på kaféet. Ett avväpnande skämt, en ironisk kommentar eller överraskande formulering punkterar det alltför allvarliga. Och Jonas Hassen Khemiri skrattar också i smyg åt Amor, lite som han verkar göra åt sig själv. Amor försöker bete sig utifrån normen. Inget är mer misstänkt, menar Jonas Hassen Khemiri.
– Många kan nog känna igen sig i tanken att det skulle finnas ett korrekt sätt att bete sig på, och andnöden man kan få av det. Men det är det nog lättare att känna igen om man är någon som bryter mot den vita, manliga normen.
Då ses man också på ett annat sätt som representant för sin grupp, funderar han:
– Jag tror att det är få vita män som går runt med en överflödsskuld för det Mangs eller Breivik gjorde.
I sina lyckligaste perioder har Jonas Hassen Khemiri haft en stark tro på ordets förändrande kraft. Han tror att det finns en subversiv potential i att förändra hur vi benämner världen.
– Det handlar inte om att man kan skapa revolution genom att byta ut ett adjektiv, men man kan vrida och vända ett ord ur dess politiska betydelse.
Men ibland tycker han att man lättare tränger igenom med teatern. Själv upptäckte Jonas Hassen Khemiri konstformen i 19-årsåldern. Han älskade när skådespelarna glömde repliker och något gick snett. Då kände han sig delaktig i att göra pjäsen färdig. I sin egen dramatik har han försökt skapa den känslan av råmaterial, som publiken är med och formar.
– Med riktiga personer kan man visualisera saker på ett annat sätt, teatern känns som en så modern form. När det är människor inblandade kanske det är ännu svårare att värja sig, säger han.
Jonas Hassen Khemiri har just avslutat ännu en pjäs, efter en ovanligt lätt skrivperiod. Texten skulle handla om Frankenstein. Men den kom snarare att beröra ett annat människoskapat monster: vårt ekonomiska system.
– Den pjäsen var bland det roligaste jag skrivit, det var som att dansa till drum and bass, säger han och skrattar åt sin nittiotalsreferens.
– Men nu ska jag in på avvänjning, det är lite för roligt att skriva dramatik. När det går så bra betyder det antingen att det är jättebra eller oerhört dåligt.
Jonas Hassen Khemiri
- Ålder: 34 år.
- Bor: I Stockholm.
- Böcker: Ett öga rött, Montecore: en unik tiger, Invasion!, Jag ringer mina bröder.
- Pjäser: Invasion!, Fem gånger Gud, Vi som är hundra, Apatiska för nybörjare.
