Efterlyses: Både nöje och kvalitet
Sanna Töringe har läst Glashuset av Pramoedya Ananta Toer. ”Storslaget, besvärligt, fostrande och jag får slita hårt för tt ta mig igenom” skriver hon och längtar efter en ”roman-roman” att sjunka in i.
Bra spänningsromaner och andra bästsäljare har alltid en väl uppbyggd intrig. Det är händelseförloppet som för handen framåt för att vända blad. Arne Dahl har nästan ansträngt sig för mycket i Viskleken (Albert Bonniers förlag). Där är handlingen som ett stort uppbyggt meccano, intrikat, komplicerat. Här gäller det att hänga med. Ändå har Dahl inte för ett ögonblick tappat fokus på miljö- och personbeskrivningar. Hade han gjort det så hade hela bygget rasat. Nu ser jag fram emot nästa del med Opcop, den nya operativa enheten inom Europol, med välkände Paul Hjelm som ledare.
Åke Edwardsson har däremot, i thrillern Möt mig i Estepona (Leopard förlag), missat något väsentligt. Han är en av våra bästa deckarförfattare, men jag gissar att hans ambition är att släppa just den genren. Här experimenterar han med ett korthugget språk som skapar tomhet kring de figurer som handlingen cirklar kring. De gamla takterna från deckarna och hantverksskickligheten räcker till viss del, för intrigen håller – medan resten faller platt. Hustrun till huvudpersonen har en framträdande roll i berättelsen, men hon har inget ansikte och som läsare kan jag omöjligt mana fram henne.
— •l• —
I längtan efter något liknande barndomens sträckläsning öppnar jag förhoppningsfullt Anne Fortiers Julia, utgiven på Albert Bonniers förlag i översättning av Ylva Mörk. Den presenteras som en internationell succé som kommer ut i trettio länder över hela världen. Det är vad jag kallar en romanroman med ingredienser som kärlek, spänning, Toscanas kullar, Shakespeare, historia… Här finns både intrig och väl utmejslade personskildringar och det är inget fel på de målande beskrivningarna av Sienas gränder. Ändå blir jag lämnad med en slags ödslighet i sinnet. Vad är det för mening med denna historia? En oskuld som heter Julia möter en erfaren man vid namn Romeo, i modern tid. Vad ska jag läsa sådant här för? Som ett sätt att utan smärta låta livet rinna iväg några timmar?
— •l• —
Glashuset av Pramoedya Ananta Toer, i översättning från nederländska av Per Holmer, utgiven på Leopard förlag, blir nästan som ett slags motgift till den där lättsmälta marängbakelsen. Detta är fjärde delen av en stor romansvit om kolonialtiden i Indonesien kring förra sekelskiftet, men den kan läsas fristående. Sviten kallas Burukvartetten, eftersom författaren satt fängslad på ön Buru. Där berättades historien från början muntligt. Pramoedyas romaner har varit förbjudna, och det är lätt att förstå varför. Han arresterades när Suharto tog makten 1965. Då utplånades också den indonensiska vänstern i en massaker som drabbade bortåt en miljon människor. Glashuset handlar till synes om den nya staten Indonesiens tillblivelse i en mer avlägsen historia, men det är lätt att dra paralleller till modern tid. En tjänsteman sviker sina ideal och går övermaktens ärende. Hans förakt för sig själv blir alltmer frätande och genom honom får vi följa både de politiska spelen och en människas gradvisa undergång. Det är storslaget, besvärligt, givande och fostrande och jag får slita hårt för att ta mig igenom, mycket på grund av alla främmande begrepp, men vinsten är så stor, att det är värt all möda.
Men fortfarande – jag längtar efter den där roman-romanen som jag kan sjunka in i utan att känna mig besvärad och jag anser verkligen att det inte behöver finnas någon motsättning mellan hög litterär kvalitetoch nöje.
Sanna Töringe är kulturjournalist. Hon tipsar om böcker i ST Press.
