»Det händer något riktigt otäckt i Europa«
Det behövs nya berättelser om invandringen i Europa, menar Theodor Kallifatides, som skrivit ett epos om den grekiska emigrationen. Han vill bryta upp terminologin som fortfarande gör honom till främling.
Theodor Kallifatides pappa förde en livslång kamp, som sonen skulle komma att ärva. Kampen för att slippa skiljas ut. »Den viktigaste betingelsen för mitt vuxna liv som emigrant: att komma innanför murarna«, så formulerar han det i boken Mödrar och söner.
Meningen kommer för mig när vi ses för att prata om hans nya bok Med sina läppars svalka.Det kan tyckas som om Theodor Kallifatides har lyckats bra. Nyss hemkommen från Gotland välkomnar han mig in till sin skrivarstuga, ett av de pittoreska röda kulturhusen på Södermalm i Stockholm. Här står hans böcker uppradade i bokhyllorna, alster som renderat honom otaliga priser. Men ändå:
– Trots alla dessa år i Sverige och mina 40 böcker är jag fortfarande i en kategori för sig. Jag kan leva med det, men jag har två barn. De är båda framgångsrika akademiker – och andra generationens invandrare. De är barn till en svensk kvinna, det är orimligt att de ska kallas för invandrare. Men man kommer inte innanför murarna, säger Theodor Kallifatides, lyfter på axlarna och lutar sig tillbaka i sin skrivstol av läder.
De senaste åren har han funderat mycket på Europas nya strömningar. Krisen i Grekland. Främlingsfientligheten. Nyfascismen. Tanken på att skriva en bok om den grekiska emigrationen väcktes.
– Det händer något riktigt otäckt i Europa. Jag vill inte begränsa problemet till att gälla invandrare eller infödda, det finns över huvud taget ett återupplivande av hatfulla ideologier.
Den senaste boken är hans sätt att dra sitt strå till stacken.
– Vi har en terminologi i hela världen som skiljer mellan människor och de infödda i ett land. Invandringen upplevs som ett problem. Men den nakna sanningen är att efter andra världskriget skulle Europa aldrig ha kommit igång utan massorna från fattiga länder.
Berättelsen växte fram med hjälp av en väninna, vars släkting hade ett par gamla dagböcker som Theodor Kallifatides fick läsa.
– Där fick jag en doft av ett liv, säger han.
Boken är en väv av de ämnen som han ofta återkommer till: kärlek, exil och utanförskap. Själv säger han att den är hans rikaste bok – känslomässigt och erfarenhetsmässigt. Den handlar om Elena, en ung kvinna som föds 1932 i en grekisk by. Vi följer henne från den tyska ockupationen, genom övergrepp och mötet med kärleken. Hon tvingas emigrera, till Australien och sedan till Sverige, som på 1960-talet skrek efter arbetskraft.
Att vi ser världen genom Elenas ögon har en särskild poäng.
– Den kvinnliga emigrationen är ett mer outforskat område. Men kvinnors bana i det nya samhället skiljer sig markant. De flesta kvinnor tar till sig det nya enklare.
Det är också tydligtatt Elena bär drag av en annan kvinna: Theodor Kallifatides mamma. Hon har samma drastiska, revolutionära och humoristiska sida.
– I min familj var det mamma som var den roliga berätterskan. Men hon hade ett stort problem som berättare, hon hann aldrig komma till poängen innan hon började skratta, säger Theodor Kallifatides och ler varmt.
Känslan för livets humor har han fått av sin mor, och den präglar både hans böcker och hans utstrålning.
– Galghumorn, det är den sista utvägen. Om jag har en förhoppning om att den grekiska krisen ska ta slut beror det på att jag hittar humorn fortfarande, säger han och skrattar gott.
Kärlekshistorien i boken skrev han med föräldrarna i åtanke. För dem fanns aldrig möjligheten att skilja sig, så på gott och ont höll de ihop. Förr var det skamligt för en kvinna att bli ensam. Men i boken kontrasteras föräldrarnas relation med deras dotters skilsmässa.
Theodor Kallifatides växte upp i ett misogynt samhälle, och spår av det lever kvar i det grekiska språket, menar han. Där finns en terminologi som han kämpar för att bryta sig loss från, ett inbyggt förakt som han aktivt försöker motarbeta. Just nu översätter han Med sina läppars svalka till grekiska, och de två språken synliggör varandra. Hans dubbla tillhörighet har med tiden blivit en tillgång.
– Jag har skaffat mig två länder att längta till, så känns det.
Theodor Kallifatides har hjärtat på två ställen. Och numera har han även sitt namn i Grekland. Stolt visar han en bild från hembyn Molai, där man döpt en gata efter honom.
– Min bror gråter fortfarande av glädje över det. Det är väldigt viktigt för mig, för min pappa var emigrant i den byn. Han kallades invandraren. Det var vår by, där vi växte upp. Att en av oss har sitt namn där känns som att vi äntligen har blivit en del av vårt land.
Theodor Kallifatides
Theodor Kallifatides föddes 1938 i Grekland. Han kom till Sverige 1964. Han har skrivit ett trettiotal skönlitterära verk, varit lärare i praktisk filosofi vid Stockholms universitet och redaktör för tidskriften BLM. Har översatt August Strindberg och Lars Norén till grekiska och Mikis Theodorakis till svenska.
Theodor Kallifatides om ...
...Kärleken: »Med åldern kommer vissa aspekter i andra hand och aspekter som förr inte hade betydelse kommer i förgrunden. Man upptäcker hur oerhört väsentligt det är att vara vänlig och snäll. Det kan göra jätteskillnad att få ett argsint svar för att någon ställde frågan i fel sekund eller att få ett ›vänta lite jag kommer‹. Nu har jag och min hustru lärt oss det. Det tog ett liv! Men det är en jätteskillnad.«
...Att upptäcka litteraturen: »Konsten var en händelse i mitt liv, som den första kärleken. Om jag skulle berätta om mitt liv skulle det vara ofullständigt om jag inte skrev om första gången jag läste Hamsun. Det har den digniteten i mitt liv.«
