deckardags i isvindens tid
April är den grymmaste månaden, skrev en gång T.S Eliot. Jag gissar att han inte menade mord och våld, utan de kvardröjande isvindarna som drar värmen ur våra kroppar, fast vi enfaldigt tror att det är vår.
För att slippa bli besviken ska man under denna tid helst stanna inne och vänta på sommaren. En sätt att glömma grymhet är att försjunka i en deckare.
Jag är en omättlig deckarläsare, men just nu en aning besviken. Ed MacBain är en av de pålitliga deckarförfattarna, med hög och jämn kvalitet och en stor produktion bakom sig. De flesta av hans böcker handlar om åttiosjunde vaktdistriktet i New York.
I Sokrates bägare är handlingen förlagd till Florida, där advokat Matthew Hope dyker på problem av den sort som i sådana här böcker oftast slutar med mord.
Hope har anledning att ringa 87:e distriktet och får tala med Steve Carella. Alla som brukar läsa McBain inser att tilltaget av författaren att låta sina båda hjältar mötas, även om det bara är på telefon, är smått sensationellt.
Boken är välskriven, men tyvärr ointressant, gränsande till tråkig. Dessutom anser jag att man har rätt att slippa den sortens slarviga sexskildringar som McBain slänger ut lite här och var.
Katarina Mazetti skojar mycket i Tyst du är död. Som deckarläsare är jag misslynt över ironin och den skämtsamma tonen, för döden är minsann allvarlig. Men som annan sorts läsare kan jag tycka att Mazettis bok är både rolig och välskriven.
En hatad radioreporter blir yxmördad mitt under förmiddagssändningen. 70000 öronvittnen är beredda att gå ed på vad de hörde, men hörde de rätt?
Marcello Fois är en ny bekantskap. Den försvunne fåraherden är en allvarlig bok, helt utan ironi, och när jag läst igenom den kan jag konstatera att den inte innehåller någon som helst sex, bara ung oskuldsfull kärlek.
Det ska bli intressant att fortsätta att följa advokat Bustianu på hans ensamma vandringar i Sardiniens torra hedlandskap. Men om jag ska vara helt öppenhjärtig måste jag erkänna, att boken är lite för litterär och långsam i tempot för att till fullo passa min begränsade deckarsmak.
Som tur är så ligger det underst i min hög en bok av en brittisk debutant, Denise Mina, som med Döden i Garnethill lyckas tillfredsställa stora förväntningar och stränga krav.
Det är en saftig samhällsskildring där våldet kan förklaras. Intrigen är intelligent konstruerad och lagom komplicerad för att man ska kunna behålla vittringen. Något att läsa i den ljusa månaden maj!
Böcker
Ed McBain: Sokrates bägare (Översättning: Björn Linné. Norstedts)
Katarina Mazetti: Tyst du är död (Alfabeta)
Marcello Fois: Den försvunne fåraherden (Översättning: Helena Monti. Norstedts)
Denise Mina: Döden i Garnethill (Översättning: Boel Unnerstad. Bokförlaget Minotaur)