Dansturist i tangons huvudstad
Den nya pardansvågen sveper över landet – och tar med sig svenskar också till de internationella dansgolven. Cecilia Karlsson dansar två pass om dagen, sex dagar i veckan, i tangons huvudstad Buenos Aires.
På väg upp till tangoskolan DNIs tredje våning hörs musik och röster från rum efter rum. Hela huset, med slingrande trappor och luftiga salar, är fullt av tango. Däruppe tar Cecilia Karlsson av sig träningsskorna, plåstrar om fötterna och sätter på sina nya tangoskor – guldfärgade, med höga smala klackar. Hon ställer sig bland de 25 andra som värmer upp inför eftermiddagens pass.
De är latinamerikaner, från USA, Kina och Europa, mellan drygt 20 och runt 70 år. Alla har dansskor och alla är, trots tryckande värme mitt i höstmånaden mars, totalt koncentrerade när profesoranMariana leder dem i ett nytt danssteg: brazos!– armarna runt en tänkt danspartner. Sedan kommer tangomusiken, med bandoneonoch stora känslor, och det blir tango på riktigt, med armarna om varandra.
Cecilia Karlsson har en paus från jobbet på Icas huvudkontor i Stockholm och ägnar sex veckor av den åt tango i Buenos Aires. Sex dagar i veckan gör hon två pass på skolan. Och så privatlektioner, och kvällarnas dans på milongas, dansställena, ofta från nio till fyra på morgonen.
Hon skrattar när jag frågar hur det känns i fötterna.
– Ont! Men jag är van. Och nu börjar jag få in i kroppen hur balansen ska vara, det är svårt, för i tango lutar man lite mot varann, tvärtom mot vad jag är van vid.
Frånlut gäller i de tio danserna som ingår i Let’s Dance-konceptet och är en viktig del i den svenska pardansvåg som Cecilia Karlsson är en del av. De senaste åren har allt fler svenskar sökt sig till de olika pardanserna. Flera gånger i veckan under snart tre år har Cecilia Karlsson dansat tiodanserna, bland dem den argentinska tangons släkting tävlingstangon. Men hon har varit sugen på det mjukare och känsligare originalet sedan hon såg Al Pacino dansa i En kvinnas doft.
– Tangon berör mig som ingen annan dans. Jag tror det handlar om intensiteten och känsloläget, kärleksfullt med en sudd av ledsamhet. Och så måste man vara helt närvarande för att läsa av den andre, för man vet inte vad som kommer.
I Buenos Aires började hennes lärare med att säga »krama mig«, berättar hon.
– Så ska tangon vara, som en kram man inte lämnar. Och det är helt odramatiskt.
Några kvarter bort säger tangoläraren Trinidad Garbo nästan samma sak. Hon har en teori om att just det är förklaringen till att allt fler
söker sig till tangon.
– Det ökande tangointresset beror påel abrazo,omfamningen. Det saknas omfamningar, kanske inte minst hos er i norr?
Trinidad Garbo lärde sig tango i mitten av 1990-talet, på de milongas som fanns. De var färre och mindre då, fastän återhämtningen hade börjat efter att den militärdiktatur som föll 1983 nästan dödat tangon med sitt förbud mot folksamlingar.
Tangon präglar staden.Det dansas på skolor, i lysrörskala förenings- och kvarterslokaler och på milongas som Villa Malcolm, en sorts Folkets hus med fotbollsplan på övervåningen. Tangon i staden har växt mycket tack vare dansarna från andra länder, menar Trinidad Garbo. Hon har svenska elever som kommer hit och intensivdansar. De lär sig stegen, hållningen och känslan.
Och rollerna.
Tangons könsroller kan verka väldigt stereotypa?
– Jo, det är de. Och de är viktiga. Men de är roller. Det handlar egentligen inte om man och kvinna utan om den som för och den som följer, säger Trinidad Garbo.
I Buenos Aires liksom i Sverige finns queertangoställen, men män dansar med män och kvinnor med kvinnor också på andra milongas och skolor – som hos Trinidad Garbo. Och folk lär sig båda rollerna. Det gör att man förstår dansen bättre, säger hon, och oavsett vem som dansar vilken roll är tango inte marionetteater, utan något som växer fram i ett samspel, utifrån musiken.
Den friheten återkommer många tangodansare till. De som tråkats ut av andra dansers fasta turer kan i tangons improviserade kommunikation känna hur man blir ett med en annan person, och med musiken.
Tangons själ och arv diskuteras engagerat: Trinidad Garbo vill ha en tango med nära kontakt och fötterna i golvet, på DNI är det mindre tinning mot tinning och mer piruetter. Många talar om hur tangon ska levas och förstås på djupet.
Tango som filosofi, alltså? Religion, säger någon. Visst: överskridandet av jagets gräns finns där, liksom vallfartsorten och de olika tolkningarna. Och tron – om man översätter den med tillit. För bortom tangostegen är det kommunikationen och närheten som är hemligheten. Och kramen.