Britta Persson litar till sig själv
I en ombyggd ladugård, omgiven av katter, spelade Britta Persson in sitt nya album. Nu tar hon ett nytt steg i en karriär som gått upp och ned.
– Det har alltid gått framåt rent musikaliskt. Jag har blivit bättre och bättre, träffat många jag fått spela med och gjort mycket kul. Men med allt praktiskt, som med turnéer och skivbolag, har det varit mer upp och ned, säger hon.
På sätt och vis är Britta Persson en typisk artist i dagens musikbransch. I en tid när skivbolag säger upp personal på löpande band och feta artistavtal blir allt sällsyntare, gäller det att göra det mesta själv. För Britta Perssons del började det runt 2004. Med hembrända cd-skivor med ritade omslag, innehållande avskalade låtar på engelska. Skivorna kom sig av att hon var ute på sin första turné och folk frågade hela tiden om hon hade en demo att sälja. Så då spelade hon in en och sålde till dem som ville ha. Ena dagen hörde tio personer av sig till hennes hemsida, nästa femton. Till slut hade hon kopierat upp flera tusen plattor.
Vi sitter på ett kafé i Stockholm och pratar om hennes musikkarriär. Hon tvekar lite när jag säger att hon gått sin egen väg som artist ända sedan dess.
– Det är inte så att jag har velat göra eller har gjort allt själv. Men jag har en bra egenskap, jag är ambitiös. Om nu inget bolag är intresserat, då får jag väl fixa allt själv. Hur svårt kan det egentligen vara att ha ett skivbolag? Man ska få ihop pengar till inspelning, ha någon som arbetar med promotion, skicka skivor till ett tryckeri och betala fakturor. Man behöver ju inte vara ett geni för att sköta det där. Men man måste lägga ner många timmar med ansökningar. Jag tycker inte att det är kul, men får ju ut något av det. Vad är två dygn med pappersslit mot att man får göra sin skiva? säger Britta Persson.
Mest ambitiös i tonårsbandet
Som tonåring sjöng hon i grunge-band hemma i Uppsala. Det var hon som var den drivande, som ville boka upp turnéer och spela så mycket som möjligt. De andra i bandet hade inte samma ambitioner.
– En dag frågade jag vad de skulle göra ifall tåget kom. De svarade att de nog inte skulle hoppa på. Jag trodde att det var en självklarhet att man ville hålla på med musik om man fick chansen. Men de ville plugga vidare, säger Persson.
Även hon hoppade på olika utbildningar, mest för att hon trodde att musik skulle vara det svåraste livsvalet. Vändpunkten blev ett mejl på vinst och förlust till artisten Kristofer Åström.
– Att han ens svarade är konstigt, jag kände ju inte honom. »Jag tror att våra röster skulle passa bra ihop. Vad tror du?«. Jag kände att jag kunde tillföra något, att hans musik skulle tjäna på min röst och mina stämmor.
Ribban sattes högt direkt
Åström nappade. Han bjöd in henne till studion och till att vara förband på hans turné. Första spelningen minns Britta Persson som »öppet mål«: en fin salong i Växjö full med Åström-fans som var intresserade av nykomlingen.
– Jag förstod att jag inte behövde börja som trubadur på en pub för fulla fyrtioåringar. Ribban sattes upp högt direkt. Och så blev jag sugen på mer, säger Britta Persson.
Current affair medium rare är hennes tredje riktiga skiva på fem år. Den spelades in i en ombyggd ladugård i Skåne.
– Det fanns tre katter där som sov överallt, på mixerbordet och på instrument. Det gjorde att jag på ett bra sätt förlorade respekten för de väldigt dyra studiogrejerna. Om en katt får gå och nosa på den där gitarren så får nog jag också det!
Ett och ett halvt års jobb
Varje dag under ett och ett halvt år jobbade hon med skivan. Tack vare ett konstnärsstipendium kunde hon göra klart allt för att sedan presentera det färdiga resultatet för skivbolag. Det första hon spelade upp den för nappade.
Britta Persson har numera ett tydligt eget uttryck inom svensk melodistark indiepop och textrader som får en att både fundera och stanna upp en stund.
– Jag kände i början av processen att nu jäklar ska jag göra en så sjukt bra skiva som jag kan. Jag tycker att alla tio låtarna på skivan är jättebra. Det finns inga slöa partier. Mina tidigare skivor har mer varit fem väldigt bra låtar och fem halvbra. Den här skivan tror jag att jag kommer att gilla lika mycket om två år som jag gör i dag, säger Britta Persson.
Dina låttexter beskriver ofta situationer mellan verklighet och fantasi.
– Jag målar nog upp bilder. De dummaste sätten att förklara saker kan vara de smartaste. Det finns en artist som heter Julie Doiron. Hennes låt No more handlar om att hon aldrig kommer att sjunga i bilen mer, aldrig mer i trädgården, aldrig mer in i hans nacke. Den är så fin för man fattar exakt vad hon menar. Att hon ska lämna en person hon gillar. Jag gillar den sortens textskrivande som berättar något genom att inte berätta.
Vad har du lärt dig av branschen under de här åren?
– Att om man vill att det ska funka får man styra upp det själv. Den här gången har jag varit noga med att inte släppa någon grej. Nu har jag en bra skiva, en fin video, ett väldigt spelsuget band och det bästa skivbolag du kan tänka dig. Jag har försökt se till att det inte finns något led som känns trött eller slött. Så får vi se hur det går. Jag behöver inte tvunget försörja mig på musik, jag kommer alltid att hålla på ändå. Jag kommer inte att svälta ihjäl om det inte funkar, säger Britta Persson.
