Blågul fest med svag förankring
Sveriges nationaldag har fått ett uppsving sedan den blev röd i almanackan. Men vem bryr sig i egentligen? Och kan dagen behålla sin ställning på sikt?
För tre år sedan var 6 juni i stort sett en dag som andra, förutom att det satt flaggor på bussarna. Men när nationaldagen blev röd dag 2005 började det hända saker. I dag gör flera olika grupper anspråk på nationaldagen. De högerextrema vill binda den hårdare till svensk etnicitet. Andra vill helt frikoppla den från ursprung och göra 6 juni till en högtidsdag för alla medborgare.
Under slutet av 1800-talet var fosterlandet ett populärt projekt i samhällets övre skikt. Många ville ha till en nationaldag, men det gick inte att enas om ett datum. En del var för midsommar som redan firades allmänt. Men problemet var att den nya flagglagen, som stiftats efter unionsupplösningen med Norge, började gälla dagen före midsommar. Om man nu också la nationaldagen på midsommar kunde det se ut som om man ville fira att man blivit kvitt Norge.
Innan etablissemanget hann komma överens stal Skansen-grundaren Artur Hazelius initiativet och anordnade en flera dagar lång »vårfest« på Skansen. Sjätte juni var festens sista dag. Sjätte juni 1809 hade man undertecknat regeringsformen och sjätte juni 1523 valdes Gustav Vasa till kung, visserligen enligt ett annat kalendersystem, men ändå. I sin årsredogörelse skrev Hazelius: »Såsom en de fosterländska minnenas högtidsdag har på Skansen införts den 6 juni, Gustafsdagen, hvilken där firats och hädanefter kommer att firas såsom svensk nationaldag.«
Etniska svenskar oförstående
Hazelius grundade också Nordiska museet, där Lena Kättström Höök i dag är intendent. Hon har gjort en undersökning om nationaldagen på museets hemsida:
–Det är bara hundra personer som fyllt i enkäten, men man kan ändå se ett tydligt mönster. De etniska svenskarna är ointresserade av nationaldagen och oförstående inför att den införts. Många tycker att midsommar borde vara nationaldag
i stället. Invandrade svenskar däremot är mycket positiva till nationaldagen och tycker att det är värt att fira att de bor i ett fritt och demokratiskt samhälle. De har ju också varit med om en medborgarskapsceremoni på nationaldagen, så de har vanan inne att fira den dagen.
Förlorade pingsthelgen
År 2001 la gräsrotspolitikern Hugo Martinsen en motion till den socialdemokratiska kongressen. Lite tillyxat kan man säga att det är hans motion som ledde till att nationaldagen för två år sedan blev en röd dag. Men när hans förslag vandrat vidare och blivit antaget av riksdagen blev han så arg att han lämnade partiet. I en intervju sade han att svenska folket blivit grundlurat av politikerna. Genom nationaldagsreformen gick vi nämligen miste om pingsthelgen, vilket aldrig var Hugo Martinsens mening. Pingsten gav alltid en långhelg, men nationaldagen kan infalla vilken veckodag som helst. I bästa fall ger den alltså en ledig vardag. I sämsta fall infaller den på en lördag eller söndag.
Martinsens starka känslor kontrasterar bjärt mot den ljumma riksdagsdebatt som föregick nationaldagsbeslutet. Det som påminner är däremot själva temat. Också i riksdagen handlade diskussionen mer om klämdagar och vad LO och Svenskt Näringsliv tyckte, än om vad som egentligen är poängen med att göra helgdag av nationaldagen.
Det mer ideologiska argument som ändå framskymtar känns ogenomtänkt och föråldrat. Det handlar om ett föreställt behov av stärkt nationell identitet i globaliseringens tidevarv. »Det svenska språket, den svenska historien, det svenska kulturarvet och det svenska samhällssystemet utgör stora delar av den nationella identiteten som i en tid med ökad internationalisering förefaller bli mer och mer betydelsefull«, heter det i regeringens proposition.
Var ett överklassprojekt
Etnologen Oscar Pripp menar att nationaldagen alltid stretat i uppförsbacke:
–När den instiftades kring sekelskiftet hade nationalismen inte fått ett folkligt genomslag ännu. Nationalismen då var i hög grad ett överklassprojekt. De försökte få med sig resten på sina midsommarfiranden och sånt, men tyckte att det blev jobbigt när arbetare och bönder söp sig så jävla fulla! Och till och med bland överklassen var nationalismen ett projekt som fick översättas till det lokala snarare än det nationella. Man startade hembygdsföreningar och intresserade sig för hemslöjd. Det var först på 30-talet som nationalismen fick ett brett folkligt genomslag, mycket på grund av radions intåg.
Under senare år har olika grupper försökt använda nationaldagen för sina syften. Högerextrema organisationer har gått ihop för att arrangera »Folkets marsch«. Oscar Pripp menar att de högerextrema inte är så avvikande som man skulle kunna tro:
–Det intressanta med högerextremisterna är att de är väldigt marginaliserade som grupp, men i många stycken är deras nationsbegrepp väldigt likt det som finns i den kulturella mittfåran. På båda håll sätter man likhetstecken mellan nationalitet och etnicitet. Man kopplar svenskhet till det svenska språket, den svenska historien och ett etniskt svenskt kulturarv.
Delvis som ett svar på »Folkets marsch« har tidningen Gringo anordnat Sverigeparaden, ett evenemang som välkomnar alla som bor i Sverige.
–De försöker säga att svenskhet är något som kan delas av alla som bor i Sverige oavsett vad man har för etnicitet eller hudfärg. För de är alltså medborgarskap mycket viktigare än ursprung. Man får gå ända tillbaka till första hälften av 1800-talet för att hitta den åsikten i svensk offentlighet, säger Oscar Pripp.
Meriam Chatty är statsvetare och forskar om medborgarbegreppet inom EU. Hon är inte lika positiv till Gringos initiativ:
–Jag tyckte att det var hemskt att se Sverigeparaden. Jag tror inte att det kan komma något gott ur att säga att nu är vi alla svenskar. Till att börja med tror jag att det är väldigt svårt att få till separationen mellan etnicitet och nationalitet.
Kritisk till nationalism
Meriam Chatty menar också att länder som USA, som tror sig ha skilt på etnicitet och nationalitet, fortfarande har stora problem med rasism.
–Men även om man lyckas med det, är svensk nationalism okej bara för att man inte längre behöver heta Svensson för att ses som svensk? Någonstans måste också den sortens nationalism dra gränsen. Då blir det medborgarskapet i stället. För mig är det lika förkastligt. Vad händer till exempel med de papperslösa i den ekvationen? Får de plats i Sverigeparaden? Nationstanken är oupplösligt förknippad med idén att vissa människor har rätt till vissa privilegier och att det är i sin ordning att utestänga andra.n
