Arbetets ära – slitets skam
Det dagliga arbetet är inte bara vårt dagliga bröd. Ett meningsfullt arbete är en del av livsdrömmen. Men filosofer och kyrkan betraktade länge förvärvslivet som något föraktligt.
Arbetet är människans eviga följeslagare, på gott och ont. Forskning om arbetslöshet visar att människor far illa av att stå utanför arbetslivet, samtidigt som det senaste årtiondets många fall av utbrändhet åtminstone delvis kan tillskrivas en alltför stor dos av arbete.
Svenska forskningsresultat tyder också på att meningsfulla arbetsuppgifter är viktigare för de flesta än hög lön och möjlighet att göra karriär.
Den här i grunden positiva inställningen till arbete är emellertid ingen historisk självklarhet. Tvärtom har arbetet nedvärderats i den västerländska historien.
Redan de gamla grekerna...
De grekiska filosoferna Platon, Aristoteles och Sokrates betraktade arbete som en syssla värdig endast slavnaturer:
»Därför har alla människor, som är tillräckligt rika för att inte behöva personligen besvära sig med triviala ting, uppassare som utför deras göromål, medan de själva ägnar sig åt politik eller filosofi«, skriver Aristoteles i sin berömda skrift Politiken.
Atens slavar tjänstgjorde inte bara som arbetare och tjänare, utan även som tjänstemän, sekreterare, köpmän och sjökaptener.
Antikens Rom var om möjligt ännu mer negativt till arbete. Där kunde slavar till och med inneha poster i den kejserliga administrationen eller som ministrar.
Både under antiken och medeltiden levde föreställningen om en förgången guldålder, ett Schlaraffenland där människor inte behövde arbeta över huvud taget, utan kunde leva på att plocka det naturen gav. Den romerske skalden Ovidius beskriver i »De fyra tidsåldrarna« vad som hände när guldåldern tog slut:
»Då först skaffade man sig bostäder (…) Då först myllrade man ned sädeskornen i långa fåror, och dragarna suckade under oket.«
I den kristna traditionen representeras guldåldern av Edens lustgård. Gud utvisar Adam och Eva ur den arbetsbefriade lustgården som straff för att Eva ätit av Kunskapens träd. Straffet är arbete. »I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd tills du vänder åter till jorden«, förkunnar Gud vid förvisningen.
Liksom Platon och Aristoteles skiljer kristendomen mellan kropp och själ - och själen värderas högst. Kroppen är själens fängelse.
Skomakare ohederligt yrke
Kyrkan avstod från att befatta sig med världsliga angelägenheter, och förbjöd även den feodala aristokratin att göra det. En rad yrken fördömdes av kyrkliga företrädare som direkt ohederliga, till exempel skomakare, vävare, mjölnare och bagare – för att inte tala om pengautlånare som tog ränta.
Men den bild Bibeln och de medeltida kyrkofäderna ger av arbete är motsägelsefull. Kyrkofadern Augustinus från 500-talet är lyrisk i sina beskrivningar av vad mänsklig strävsamhet åstadkommit: vackra kläder, byggnadskonst, segelfartyg, maskiner och skulpturer.
Och i Nya testamentet kritiserar Paulus församlingen i Thessaloniki för att den försummar att arbeta:
»Medan vi ännu var hos er gav vi er också denna regel: »Den som inte arbetar ska inte äta. Ändå har vi hört att några av er är lata och vägrar att arbeta och i stället slösar bort tiden med skvaller.«
Arbete i klostren
De medeltida klostren, sinnebilden för det kontemplativa, arbetsfria livet, fylldes på många håll också av handfast aktivitet. Man idkade trädgårdsskötsel och hantverk, och ansåg sig på så sätt verka som Guds trädgårdsmästare eller medhjälpare, Cooperator Dei.
Men vissa kloster upphörde med praktiskt arbete under 1200-talet, på uppmaning av den inflytelserike teologen och filosofen Thomas av Aquino. Visserligen, sa Aquino, kan arbete vara ett sätt att förhindra synd, men ett syndfullt liv kan undvikas på andra sätt. Den som har pengar och ägodelar behöver därför inte arbeta med sina händer.
Reformatorn Martin Luther, å andra sidan, ansåg att Gud kunde finnas i själva arbetet:
»Är du en hantverkare så skall du finna Bibeln i din verkstad, i din hand och i ditt hjärta.«
1600-talet, den vetenskapliga revolutionens århundrade, innebar ett genombrott för en mer entydigt positiv bild till arbete.
Frihetens sanna rike
Trenden förstärktes under upplysningstiden. Den stora franska Encyklopedin, som utkom 1751–65 med upplysningsmännen Diderot och d’Alambert som redaktörer, är en storslagen hyllning till yrkeskunskapen, vetenskapen och konsten.
1800-talets socialister var mer tvehågsna till värdet av arbete. Under kapitalismen blir arbetet en »främmande, fientlig makt«, ansåg Karl Marx, men under socialismen kan det bli en väg till självförverkligande.
Samtidigt tillhör den dagliga mödan enligt Marx nödvändighetens rike. När människan inte arbetar »börjar den mänskliga kraftutveckling som är sitt eget ändamål, frihetens sanna rike.«
Andra socialister var mer oförblommerade i sin kritik av arbetet, exempelvis fransmannen Paul Lafarge. I den vitt spridda pamfletten Rätten till lättja skriver han att den rätten »är tusen gånger mer ädel och helig än de ruttna Mänskliga rättigheter som den borgerliga revolutionens metafysiker kokat ihop. [Arbetarna] måste tvinga sig att endast arbeta tre timmar om dagen och slå dank och frossa resten av tiden (…) då kommer den gamla Jorden med en darrning av lättnad att känna ett nytt universum röra sig.«
Arbete i tid och otid
I begynnelsen fanns ingen arbetstid, förmodligen inte ens begreppet arbete. Nomader som jagade och samlade hade inget »arbete« att gå till. Och innan klasserna uppstod fanns inte heller någon uppdelning i samhället mellan arbetande och arbetsbefriade.
Arbetstid är ännu modernare. I bondesamhället styrdes arbetsdagar och veckor av de arbetsuppgifter som låg framför en, några klockor fanns inte. Så här beskriver den franske historikern Emmanuel Le Roy Ladurie vardagen på 1300-talet i den sydfranska byn Montaillou:
»Deras arbetsdag delades upp av långa, oregelbundna pauser, då man pratade med en vän eller kanske drack vin (…) När de kunde förkortade de gärna arbetsdagen så att den bara blev halv (…) Men verkligheten tvingade ändå de kroppsarbetande, dvs det överväldigande flertalet av innevånarna att arbeta mycket hårt under vissa säsonger i jordbruket och under vissa kritiska avsnitt av betesvandringarna.«
Industrialismen disciplinerade människan under klockans regim. Kanske är vissa grupper i dag på väg tillbaka till en mer elastisk arbetstid, med flextid och projektarbeten. Men nog klingar de fortfarande bekanta, orden från den entusiastiske klockmakaren från början av 1800-talet:
»Användningen av klockor gör människor i stånd att produktivt utnyttja alla de ögonblick som arbetet kräver (…) Med hjälp av klockan fastställer människan tiden för arbete och tiden för vila; en tid för sömn och en tid för sina måltider; Det är denna gynnsamma indelning av tiden som gör det möjligt för samhället självt att fungera som en klocka.«
