Vilket rykte har staten?
Nej, jag har aldrig varit statsanställd, men jag har sedan jag började reflektera över samhället oavbrutet funderat över statens roll i samhället. Jag blev vuxen under decennierna då de antistatliga vindarna blåste allt hårdare – i filosofi, statsvetenskap, ekonomisk teori, politisk debatt.
Från extremt vänsterhåll har det alltid funnits en anarkistisk kritik av staten som ibland faktiskt sammanfallit med den nyliberala kritiken: Staten som överhet, som frihetsberövare.
Under loppet av nittiotalet inträffade en paradox: Å ena sidan minskade staten i omfång – genom nedskärningar och allmän avmagring – och i maktambitioner när den avstod från att utöva t ex konjunkturpolitiskt inflytande över ekonomin.
Vi bevittnade en allmän urholkning av statens verksamheter, ja en degradering. Å andra sidan var det ju samtidigt just staten – dvs regeringarna – som gick i spetsen för att driva igenom rekordartade nedskärningar, avregleringar och utförsäljningar.
Vi såg en stat som beslutsamt föresatte sig att försvaga sin egen närvaro i samhället. Vad blev slutsumman? Svar: Vi har fått en ekonomiskt och personellt svagare statsapparat – samtidigt som staten ändå framstår som en starkare ”överhet” än tidigare. Staten blev en sträng fader, nyss var den en rätt så hygglig mamma.
Jag ser i Statstjänstemannen att personalomsättningen ökat kraftigt i staten sedan 1997. Unga statsanställda funderar mer än unga människor i andra verksamheter på att byta jobb. Skillnaderna är inte avgrundslika, men de finns där och de har något viktigt att berätta.
Statliga och offentliga jobb sågs länge som förknippade med ett särskilt värde: Den som arbetade där stod i någon mening i tjänst hos en högre kallelse. Det gällde allt ifrån SJ-stinsen till skatteutredaren.
Man var med och byggde ett samhälle och även om lönerna såg ut att vara högre i näringslivet, fanns där ändå en vag känsla av att det arbete man utförde betydde något mer än att t ex dra in vinst till ett företag.
I viss mån lever nog den känslan kvar även idag: Statsanställda säger sig vara mer intresserade av sitt arbete än den jämförande kontrollgruppen. Ändå misstänker jag att känslan av att ett arbete i statens tjänst hade ett drag av kallelse eroderat kraftigt på senare tid. Och det är en farlig utveckling.
Ju mer de som arbetar inom staten hyser känslan av att arbeta för något slags allmänintresse – desto bättre fungerar hela samhället. I samhällen där stat och korruption är tvillingar frodas ingen progressiv medborgaranda. Så illa är det förstås inte i Sverige.
Men staten har på bara något årtionde blivit långt mindre av det centrum för allmänintresse som alla tjänar på att den är.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
