Viktigt budskap på nöjessidor
Nöjesguiden tar sina läsare på allvar. Tidningen har tagit några steg åt sidan från sina vanliga ämnen och tittat närmare på främlingsfientligheten i Sverige. Jag är imponerad och glad, skriver ST Press chefredaktör Alexander Armiento.
Det är inte alla kommersiella tidskrifter som skulle våga trycka en helt svart förstasida med meningen »Jag är inte rasist, men…« i vita bokstäver, och låta annonser från klädbutiker och restauranger blandas med vassa politiska betraktelser.
Men Nöjesguiden har vågat, och jag är imponerad och glad över det. Denna gratistidning för storstadsbor vars publicistiska tanke är att guida till det bästa nöjet, har tagit några steg åt sidan från de ämnen som annars dominerar spalterna. I sitt färska temanummer tittar man närmare på främlingsfientligheten i Sverige i dag – både den som yttrar sig i riksdagen och den som kommer till tals i fikarummet.
»Det har gått ett år sedan Sverigedemokraterna valdes in i riksdagen och vi kan redan urskilja ett förändrat samhällsklimat«, skriver chefredaktör Margret Atladottir och redaktionschef Amat Levin i ledaren. De klargör sin ambition: att hålla liv i diskussionen så att främlingsfientlighet aldrig blir vardagsmat som mottas med en axelryckning.
—•l•—
I numret finns flera texter som skärskådar just Sverigedemokraterna – deras nationalromantiskt anstrukna vurm för kulturarv, den partiet närstående och nyligen nedlagda sajten Politiskt Inkorrekt, deras jämställdhetspolitik som inte tycks syfta till att öka jämställdheten.
Artiklarna avslöjar knappast några hittills okända hemligheter om Sverigedemokraterna. Men de utgör journalistik väl anpassad för en läsekrets som kanske oftare läser om just det nöje som gett tidningen dess namn, men som nog också både vill och bör veta mer om riksdagens nyaste parti. Med sitt ambitiösa anslag tar Nöjesguiden de läsarna på allvar.
En av numrets mest intressanta texter är Mona Masris uppgörelse med klassföraktet som ofta präglar kritiska omdömen om Sverigedemokraternas väljare och som bidrar till att förstärka det utanförskap ur vilket främlingsfientligheten hämtar sin näring.
—•l•—
Läsvärt blir det också när tidningen skriver om den svenska kulturscenen med ett tydligt mångfaldsperspektiv. Amat Levin reflekterar över en svensk filmscen som domineras av vita män och där människor med annan etnisk bakgrund ofta reduceras till stereotyper. Maja Bredberg för ett samtal med rapparna Nimo, Aki och Rapper Ted om fördomar och segregation. Ett samtal som avslutas med Akis konstaterande att alla känner alla i förorten – det finns bara inga svenskar där: »Det är över- och medelklassens svenskar som egentligen är segregerade och det är den segregationen som vi måste bryta.«
För att bekämpa främlingsfientlighet behöver vi inte bara kunskap om hur den yttrar sig utan också arenor där människor med olika bakgrund möts. Även på det området gör Nöjesguiden ett bra jobb – genom att samla skickliga skribenter som verkligen illustrerar begreppet mångfald. Kulturjournalisten Jan Gradvall formulerade det väl på Twitter: »Aftonbladet hade en kampanj, ›Vi gillar olika‹. Nöjesguiden är den enda tidning som konkret visar det i redaktionsrutan.«
Alexander Armiento är chefredaktör för ST Press.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
