Vi har rätt att tacka nej till skambuden
Den som avböjer en anställning på grund av att villkoren är för dåliga kan mötas av rena attacker. En erfarenhet som drabbat några av dem som deltagit i det så kallade sjuksköterskeupproret, där nyexaminerade sjuksköterskor vägrat att jobba för mindre än 24 000 kronor i månaden, skriver Publikts chefredaktör Alexander Armiento.
Det finns de som undviker att använda ordet arbetsgivare. Deras argument är att arbete inte är en gåva till en förmodat tacksam mottagare, utan något som köps av den som har behov av att få det utfört. Därför borde det heta arbetsköpare i stället, menar de.
Likt det könsneutrala pronomenet hen har ordet sina övertygade anhängare, men också minst lika svårt att få fotfäste i vårt vardagsspråk.
Oavsett ordval är det i alla händelser viktigt att hålla i minnet att arbetsgivare faktiskt vill köpa arbetskraft och att det krävs att någon är beredd att sälja den på de erbjudna premisserna för att det ska bli affär.
Jag tänker på det ibland. När jag hör företagare tala om jobb som »svenskar inte vill ha«, till exempel. Det brukar handla om sysslor med dålig arbetsmiljö och skralt betalt. Ibland går det, till företagarens glädje, i stället att hitta människor av annat ursprung som villigt accepterar att arbeta under sådana villkor – för att deras alternativ är sämre.
Att det finns de som inte har möjlighet att tacka nej är inte överraskande. Märkligare är den förvåning – ja, till och med indignation – dessa givare av arbete visar över att alla andra inte glatt vill ta emot deras erbjudande.
Den som avböjer en anställning på grund av att villkoren är för dåliga kan mötas av rena attacker. En erfarenhet som drabbat några av dem som deltagit i det så kallade sjuksköterskeupproret, där nyexaminerade sjuksköterskor vägrat att jobba för mindre än 24 000 kronor i månaden. Ett initiativ som skapat oro för sommarens bemanning på flera stora sjukhus.
»Vi har kallats patientfarliga på anställningsintervjuer«, berättar Ulrika Blumfelds i Dagens Nyheter.
Med det synsättet är det alltså den enskilda sjuksköterskans ansvar att det finns vård. Hon har en moralisk skyldighet att ställa sig till förfogande för den summa sjukhuset behagar betala. Annars är hon klandervärd, rent av farlig.
Sjuksköterskorna har trots allt turen att ha en efterfrågad utbildning. Det går att ställa krav och ändå slippa gå arbetslös. Ulrika Blumfelds har fått ett sommarjobb där hon får den lön hon begärt.
Vid många andra tillfällen har facklig kamp inneburit en stor risk att helt bli utan försörjning. De som i fackföreningarnas begynnelse krävde bättre villkor uppvisade ett beundransvärt mod och deras framgångar var resultatet av en mäktig solidaritet.
Tack vare deras insatser har vi i dag på de flesta arbetsplatser kollektivavtal som garanterar åtminstone hyfsade villkor. Vi har lagar, regler och skyddsnät som ger oss en chans att tacka nej till de värsta skambuden på arbetsmarknaden. I stället för att tvingas att tacksamt acceptera dem som gåvor.
Alexander Armiento är chefredaktör för publikt.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
