Vår tids sätt att sörja tillsammans
Behovet av att sörja tillsammans är en del av vår kultur. Att visa upp sin sorg i sociala medier handlar inte om att visa upp en fasad, skriver Alexander Armiento.
Så många hade redan delgett varandra sin sorg i likartade utrop på Facebook och Twitter. »Ofattbart hemskt.« »Sörjer med Norge.« »Kan inte förstå.«
Jag reste hem från en utlandssemester samma helg som terrordåden i Norge inträffade. Möjligheten att ta del av nyheter hemifrån var begränsad och tillät mig bara att i stora drag informera mig om vad som skett.
När jag åter hade full tillgång till medieflödet blev det tydligt att det jag missat inte var särskilt mycket fakta – men däremot startpunkten för den gemensamma sorgebearbetningen.
I teverutan fick personer utifrån olika perspektiv kommentera det som inträffat, några av dem nyktert försiktiga, andra vilt spekulerande utifrån ännu osäkra rapporter. Många av dem påtagligt tagna av situationen. Just som det alltid brukar se ut när en stor och svår händelse inträffat.
Men det var också uppenbart att det i dag inte längre är nödvändigt att söka sig till de traditionella massmedierna för att ha någon att hålla i handen då något fruktansvärt händer. Vem som helst kan berätta om sin sorg för vänner, bekanta och främlingar i sociala medier som Facebook och Twitter. Och, minst lika viktigt: Alla kan ta del av andras känslor, se att de har samma form, känna att de inte är ensamma.
— •l• —
Vid ett hastigt betraktande kan strömmen av likalydande sorgeyttringar tolkas som ett oreflekterat flockbeteende.
Aftonbladets krönikör Fredrik Virtanen, som råkat »blajtwittra« om vardagligheter innan han hört nyheterna och mötts av upprörda reaktioner, kritiserade vad han uppfattade som konformism: »Twitter reste sig som en man och plattityderna haglade. Alla mådde oerhört dåligt av bomben i Oslo och berättade det. Om och om igen. De ville visa upp sin empati. En empati som aldrig sträcker sig till, säg, Somalia.«
Det må vara sant att de sociala medierna ägnar störst uppmärksamhet åt det som kommer oss närmast – även om det finns katastrof och död också på andra håll. Det gör ju även Fredrik Virtanens eget forum Aftonbladet; de senaste veckorna har antalet sidor om Norge i kvällstidningen varit betydligt fler än de om Somalia.
Mekanismerna bakom detta kan vara viktiga att diskutera, men att ifrågasätta en empatiyttring för att en annan inte syns till är definitivt fel väg att gå.
— •l• —
Att uttrycka sin sorg i sociala medier handlar inte om att visa upp en fasad. Behovet av att sörja tillsammans är en del av vår kultur. Förr samlades man för att göra det i kyrkan.
I massmediesamhället har teven fyllt en viktig funktion genom att förmedla en gemensam sorg hem till var och en av oss – men inte gett oss någon möjlighet att dela våra egna känslor med många andra. Nu förvandlas de sociala medierna vid en kris till ett sekulärt elektroniskt kyrkorum där alla kan gråta tillsammans.
Väljer man att se det så, klingar sorgesångens mångstämmiga korus inte falskt – och blir inte heller tröttande. Snarare är det en trösterik påminnelse om allt det som vi delar.
Alexander Armiento är chefredaktör för ST Press.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
