välvilja mötte attac
Inför och under bildandet av föreningen Attac i Sverige en helg i början av januari fylldes press och media med kommentarer. Märkligt nog hälsade även stora delar av borgerlig press – på ledarplats – Attacs ankomst med en viss generös välvilja (undantaget var förstås Svenska Dagbladet, och Svensk Handel slog direkt fast att Attac är en ”kommunistisk” rörelse). Hur ska man tolka det?
Det kan ju vara så att de maktbärande eliterna helt enkelt inte tror sig behöva vara rädda för denna ursprungligen franska organisation; dess krav är modesta, ibland möjligen ogenomförbara (Tobinskatten), så varför bråka? När man talar med Pierre Tartakovsky förefaller han inte ens vara motståndare till EMU.
Ändå finns det en annan, snarare socialpsykologisk tolkning: Den marknadsliberala ideologin har så till den grad segrat ihjäl sig och sopat banan ren från motståndare, att dess anhängare börjar tycka att det blivit – tråkigt.
För något år sen deltog jag i en paneldebatt på Handelshögskolan i Stockholm och ni kan ju föreställa er vilka som befolkade den stora salen. I panelen satt Klas Eklund men också Investors förre VD Claes Dahlbäck. Jag noterade att Dahlbäck verkade synnerligen intresserad av vad en vänsterintellektuell som jag hade att säga. Man såg det på blicken, gesterna och det han sa att där fanns en ärlig, spontan, ja naiv vilja att få möta något annat än de klonade marknadsfantaster han mött i styrelserummen de senaste femton åren.
Ungefär samma slags reaktioner infann sig när jag en höstdag höll ett pass på en kurs för trettio chefer på mellannivå i svensk exportindustri. De lyssnade på mina utläggningar om statens roll, den kollektiva välfärdens stordriftsfördelar och jag såg på dem att de inte på åratal ansikte mot ansikte mött någon som argumenterade som jag gjorde. Och de livades upp.
Jag skulle också kunna räkna upp ett antal Rotarymöten, som jag genomlevt sedan jag började som chefredaktör, där liknande reaktioner kommit när jag talat om Marx eller löntagarfonder. När konflikter och ideologiska blixtnedslag bryter den stilla lunken vaknar ibland livsandarna, ja nyfikenheten på En Annan Ståndpunkt. För vad är det som händer när normaliteten lägger sin tunga hand över förnimmelserna? Verkligheten svalnar, iakttagelseförmågan rutiniseras, all främmandegörelse försvinner och varje enskild människa liksom förfaller: krymper till en privatmänniska.
Grekerna hade ett ord för dem som valde bort det offentliga livet: de kallade dem för idioter.
En förklaring till att den systemkritiska rörelsen Attac än så länge bemötts med så pass stor välvilja är kanske att det också inom eliterna finns en förträngd längtan efter att få vakna upp ur tjugo års marknadsliberaltristess.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
