VÄLKOMNA TILL VÄRLDEN
Det föds alldeles för få barn i Sverige. Så låga födelsesiffror som nu – 90 000 födda barn i fjol – har vi inte haft sedan depressionsåren på 1930- talet. Flera av åren då föddes bara 85 000 barn. Men på den tiden hade Sverige ungefär tre miljoner invånare färre än i dag. Födelsetalet för varje kvinna var med andra ord avsevärt högre än nu.
De senaste årens siffra – i genomsnitt 1,5 barn per kvinna – är lägre än någonsin.
Det är djupt oroväckande.
Barn är själva förutsättningen för livet. Utan barn dör samhället ut. En självklarhet naturligtvis, men den tål att sättas på pränt.
Minskat barnafödande gör att vi får en allt äldre befolkning, särskilt när dödligheten bland äldre sjunker. Andelen som kommer att arbeta minskar och allt färre måste försörja alltfler.
Tyvärr ser utvecklingen likadan ut i hela Europa. Födelsetalen ligger långt under vad som behövs för att befolkningen på lång sikt inte ska minska.
Barn och möjligheten att få barn ses av de allra flesta som en central del i ett gott liv. Svenska kvinnor och män vill ha barn och helst ska det vara två stycken.
Barnafödandet i Sverige låg på en hög nivå under andra häften av 1800-talet och fram till början av 1920-talet. Vissa år föddes 140 000 barn och Sveriges befolkning ökade under de här 70 åren från drygt tre miljoner till sex miljoner.
Det var en omvälvande tid med först det industriella genombrottet, sedan fackets och arbetarrörelsens framväxt. En tid med framtidsoptimism och växande välstånd.
1940-talet betydde nytt uppsving. Men det var först 1943, ja på allvar 1944, som barnafödandet nådde rekordsiffror igen. Det stod då klart att tyskarna skulle förlora kriget och svenskarna kunde börja förnimma en ljus framtid.
Sedan dess har födandet minskat – utom vid två toppar. Först i mitten av 1960-talet och sedan under ”babyboomen” åren 90 – 92. Då föddes 124 000 barn per år som mest – 34 000 fler än i dag.
Den ekonomiska åtstramningen under 1990-talet slog alltför hårt på framför allt de ensamstående föräldrarna. I övergången mellan 80- och 90-tal fanns en stark framtidstro hos barnfamiljerna. Under 90-talet knäcktes optimismen liksom viljan att skaffa barn.
LO är oroad över sakernas tillstånd och har arbetat fram ett ”LOs Barnmanifest” med förslag om hur vi ska få fler barn i Sverige. De kräver bättre ekonomiskt stöd till barnfamiljerna, bättre bostadsmöjligheter, bättre kvalitet i barnomsorgen och hjälp åt par som lider av ofrivillig barnlöshet. Det finns all anledning att hålla med om förslagen. Liksom om oron över att unga män och kvinnor väntar alltför länge med att föda första barnet – de måste våga föda barn tidigare.
För utan barn klarar vi oss inte.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
